End of Story
Jag snubblade in pa en hemsida och kom att tanka pa en mangd saker. Kanske inte allt för konstigt da jag har spenderat grymt mycket tid dar, och da menar jag grymt, grymt mycket tid. Alla tidiga mornar och sena kvallar, till och med natter har satt sitt spar. Bade positivt och negativt.
För en tid var det verkligen mitt andra hem, min plats dar jag andades och kunde slappna av, glömma det som skar i mig för ett tag. Det spelade ingen roll hur mycket det ven dar ute, hur mycket det regnade eller snöade - jag var sa saker jag kunde vara dar. Jag vaxte och blev stor och ansvarsfull ut i fingertopparna, jag var en av dom som folk kom till nar de hade problem, eller inte visste var nagot fanns. Jag tyckte om det, det kandes som jag faktist gjorde nagot bra och jag nöjde mig sa lange jag fick min Anemone. (Tack för den tiden)
Anemone ja. Alla vetrinarbesök, alla papper, all tid... Jag brydde mig inte att det egentligen inte var min sak att göra, det gör man inte nar det handlar om en van. Jag trodde val kanske att jag skulle fa tillbaka det pa nagot satt nar det val kom till kritan. Det var verkligen som om allt bara exploderade nar jag fick telefonsamtalet. De löften jag fatt, ord sagda med ögonkontakt bara brann upp och betydde verkligen ingenting. Jag föll som en regndroppe.
Det var ett svek i sig. Inte att Anemone försvann, inte alls utan hur situationen got handled. Det faktum att manniskor som var inblandade inte kunde (det var ett tag sedan jag mötte dem sa jag kan inte saga nu) se mig i ögonen eller ens halsa ar lagt.
Jag har varit arg, besviken och nastan ledsen men insag att det verkligen inte har nagon betydelse alls. Pa ett satt fick jag bara en sak bekraftat, att manniskor dom gar inte att lita pa. Manniskor vander en ryggen och förstör ens huvud. Manniskor sviker och ljuger. Manniskor ar hemska.
Men, det ar inte allt för mycket att göra at saken nu. Jag hoppas bara, till och med vid gud om det finns nagon sadan att jag var den sista som utsattes.
För en tid var det verkligen mitt andra hem, min plats dar jag andades och kunde slappna av, glömma det som skar i mig för ett tag. Det spelade ingen roll hur mycket det ven dar ute, hur mycket det regnade eller snöade - jag var sa saker jag kunde vara dar. Jag vaxte och blev stor och ansvarsfull ut i fingertopparna, jag var en av dom som folk kom till nar de hade problem, eller inte visste var nagot fanns. Jag tyckte om det, det kandes som jag faktist gjorde nagot bra och jag nöjde mig sa lange jag fick min Anemone. (Tack för den tiden)
Anemone ja. Alla vetrinarbesök, alla papper, all tid... Jag brydde mig inte att det egentligen inte var min sak att göra, det gör man inte nar det handlar om en van. Jag trodde val kanske att jag skulle fa tillbaka det pa nagot satt nar det val kom till kritan. Det var verkligen som om allt bara exploderade nar jag fick telefonsamtalet. De löften jag fatt, ord sagda med ögonkontakt bara brann upp och betydde verkligen ingenting. Jag föll som en regndroppe.
Det var ett svek i sig. Inte att Anemone försvann, inte alls utan hur situationen got handled. Det faktum att manniskor som var inblandade inte kunde (det var ett tag sedan jag mötte dem sa jag kan inte saga nu) se mig i ögonen eller ens halsa ar lagt.
Jag har varit arg, besviken och nastan ledsen men insag att det verkligen inte har nagon betydelse alls. Pa ett satt fick jag bara en sak bekraftat, att manniskor dom gar inte att lita pa. Manniskor vander en ryggen och förstör ens huvud. Manniskor sviker och ljuger. Manniskor ar hemska.
Men, det ar inte allt för mycket att göra at saken nu. Jag hoppas bara, till och med vid gud om det finns nagon sadan att jag var den sista som utsattes.
Kommentarer
Trackback
