Emma Karolina S

Først och fræmst, vill jag inte kasta skit på någon i detta inlægg. Var så snæll och kom ihåg det.

Presentation.
Jag har sagt min mening om turistorter som Alanya tidigare, vi kan slænga in populæra orter i spanien, grekland och var ni æn vill. Anledning att jag utgår från Alanya, Turkiet ær før att mina upplevelser kommer just dærifrån. Innan jag børjar vill først sæga att jag tycker om Turkiet, det ær ett land som har otroligt mycket att erbjuda, med intressanta mænniskor och en intressant kultur. Jag åker dit titt och ofta, och ni vet varfør och kænner mig hemma i det stora hela efter x antal år som aktiv pendlande.

Syndromet.
På en turistort finner man en blanding av en hel hop av mænniskor, och ærligt talat handlar ALLT om pengar. Landsbefolkningen åker dit før att finna jobb, før att tjæna pengar. Turisterna kommer før att ha sun and fun, dvs spendera. Arbetsgivarna anstæller landsbefolkningen før att få turisterna att spendera mera och turisterna kommer tillbaka. (Been there, done that)

Ja, mænniskor anstælls før att praktist taget lura andra mænniskor. Dom lurar mænniskor på pengar, dom stjæl och dom knuser andras hjærtan. Før att klara av livstilen blir man kompis med droger och alkohol. I och med det kommer løgner och på så vis har man en helt ny personlighet. Ett gigantiskt skådespelari med en ensamble som heter duga bara væxer. 

Jag blev sjælv en del av skådespelariet. Jag log, skrattade, hade kul ute bland folk. I duschen senare på kvællen var så æcklad av mig sjælv och alla runt mig. Det hela blir en sjukdom. I somras återvænde før att øvernatta endast en natt, och det var nog før att sætta på masken. Kanske jag ær svag som mænniska  men let it be. 

Behind the Scences
Jag var helt oplanerat enligt mig sjælv, mitt i en rætt kall stad længs svarta havets kust nær jag helt pløtsligt stod øga mot øga med en skobutikægare från Alanya. Han var sin raka motsats gentemot vad jag sett tidigare, lugn och talade en skolad turkiska, rætt tillbaka lutad och anonym. Några månader tidigare hade han varit speedad (bokstavligen) och så sexuellt frustrerad att en hingst bland brunstiga ston verkat lugn. Vi snackade 5 minuter, sa hejdå och træffades sommaren efteråt, eller gjorde vi?

(min) Avslutning
Kom ihåg, ta vara på er sjælva. Någon sa en gång att jag inte skulle lita på någon, och det stæmmer. Kanske bør man inte gøra det heller, utan følja riktlinjer från textboken istællet før ens eget huvud. Och don't dig do deep. Bara var turist. Inget annat. Det ræcker så. Vyerna ær vackra, mænniskorna ær hærliga och underbara, maten ær god. Men inte bli en av dom som jobbar back stage. Ytligheten ær ibland bæst.

Jag har bosatt mig på badrummet. Lite halvt. Lyset slækt, extra varmt vatten. men ærligt talat kænns ingen skillnad. Aouch.

Jag sitter har och funderar, igen. Den har gangen ar det tyvarr mindre trevliga minnen som frater, minnen som vissa anser att jag ska knövla ihop, kasta i papperskorgen och branna upp. Det skulle jag garna göra, men sa latt ar det inte.

Kort efter att mina föraldrar skıljde sig kom en ny person in mitt liv. En person som da för mig var blank och oskyldıg, men idag pestens pina. Idag finns inte denna person runt mig eller min famılj langre och det ar jag otroligt glad för, men pa senare har jag börjat komma ihag saker som jag förtrangt, och lagrat. Jag vet inte

Jag ar inte den som tycker illa om mannıskor, visst kan jag vara misstanksam och pa mın vakt men jag tycker inte illa om mannıskor i normala fall. Detta ar ett undantag, om det inte sankte mig sjalv skulle jag göra allt för att sanka denna person, spotta och förklara personen obetydlig, gammal och acklig. Men det gör jag inte, för inget gott kommer att komma ur det, det spolar inte tillbaka tiden, det ar ingen laser som tar bort arr. Istallet, eller nar det senast hande klistrade jag pa ett leende och gick in i mitt jobb och var trevlig, trevlig mot en person som jag föraktar och da och da till och med hatar. Jag gav tips om resturanger utomlands, fragade hur det gıck pa nya jobbet och sa tack sa mycket. Min ursakt till mig sjalv var att jag jobbade.

För inte sa lange dök detta ansikte upp pa dataskarmen av nagon anlednıg. Det vande sig i magen, bokstavligen. Sa lange undrade jag över vad jag gjort för fel, och langsamt började tro att jag var ett misstag. Idag vet jag att det ınte alls ar sa, jag vet att det var ren galenskap att ens tro pa det men da var da och jag var mindre stark.

Under skoltiden började jag nysta i detta igen, efter manga ar men först nu efter att jag traffat Cihan har jag börjat kunna prata om det, saga som det verkligen ar utan att kanna mig dum. Men det tar tid, och att laka mitt i brottsplatsen ar ibland svart. Utan mamma skulle jag nog inte klara av det pa det satt jag gör. Utat sett ar jag glad och tar kontakt, men pa ınsıdan skakar jag av radsla för att bli blast ıgen, för bli nertryckt och dumförklarad. Jag har fatt höra av andra att jag har ett sjalvförtroende som heter duga, att dom inte förstar att jag ar osaker och vaksam. Visste dom skulle dom första, och se mig med andra ögon men jag vet ınte om jag vill det. För om andra tror att jag ar vad dom tror, kan jag strava efter att bli det.

Manniskor ar grymma, mer eller mindre. Men sa kan man inte se pa varlden, da kommer man ıngen vart, men da och da inser man det. Att galenskapen kan ta över ratten och trycka gaspedalen i botten för att köra över vem som helst, barn som vuxen. Det fınns ınget manskligt med det, det ar bara grymt.

Förlat om detta blev negativt och smusslande. Men sa far det vara för nu. Det behöve bara komma ut.

Jag lyssnar sallan pa musik nu förtiden jamfört med innan. Nagon gang da och da, nar jag stadar eller nar mın dator ar schyst sa att youtube fungerar men annars sa blir det mest bara... saknaden tar över och magen knyter sıg om möjlıgt annu mer sa jag later helt enkelt bli. Men, ikvall fick jag ett ryck och startade limewire och har sedan dess förlorat tiden i att ladde ner bade gammal och musik sa som Kevin Rudolf ft. Lil' Wayne, lite Beyonce samt lite turkisk musik. Ja, till och med Hadises schlagerbidrag (eller vad man ska kalla den) aven om jag inte tycker att den ar sadar skitbra men jag har minnen till den sa kanske just darför.

Med Cihan i narheten sa spelas det musik 23/7, alltsa nastan konstant vilket kanske ar ratt normalt med tanke pa hans yrke och da lyssnar jag pa det mesta, utom trance (som han visserligen knappt lyssnar pa heller men maste ha tillgangligt genom jobbet) och daliga ryska versioner av turkıska poplatar. Pa kvallarna sa ar det inte onormalt att jag ofta somnar medans han mixar eller lyssnar genom ny musik och da spelar det nastan ingen roll att det ar hög bas eller högt tempo eller hög volym, istallet vaknar jag till nar musiken tystnar. Men nar jag ar sjalv sa har tystnaden eller prat fran TVn faktist kants battre nu pa senare. Den mesta musik jag lyssnat pa har varit genom telefon vissa perioder och under de fa program av melodifestivalen jag sag med mamma samt Frida Hyvönens 'Dirty Dancing' bara för att vi kanner Jimmy.Ikvall har dock musiken gjort gott. Det ar nastan sa att den far sta pa nar jag gar och lagger mig, iaf nagra av de latar jag fatt hem. Vi far se :)

Imorgon vet jag inte vad som hander. Har lite planer men det ar inget som behövs göras sahar pa direkten.

Som vanligt sitter jag och funderar en hel del. Men istallet för att lata tankarna ta sin egen bana, (det brukar aldrıg sluta rıktıgt bra) sa försöker jag styra det hela  da det ar lattare an att helt enkelt sluta tanka.

Jag kom att tanka pa första gangen jag egentligen hade en asikt om Turkiet, jag tror det var 2002,och jag rynkade lite pa nasan trots att jag varken hört bu eller ba om det förut. Ett ar senare akte jag dit med mın davarande basta kompıs och kande det som att jag kom hem. Jag hade matt ratt dalıgt ett tag och miljöombytet  var helt underbart. Jag tror vi skrattade konstant i 2 veckor, och det verkade helt omöjligt att lamna Marmaris. Efter det akte jag tillbaka till Marmaris en gang, och det var minst lika underbart. Jag alskade livet vi levde under semesterveckorna, trots att jag knappt drack alkohol da sa hade jag hur kul som helst och det gjorde mıg ıngentıng att mına vanner drack.

Aret jag fyllde 18, var första gangen jag akte till Alanya. Jag tyckte att Marmaris bleknade och kande mig hemma. Det var nya bekantskaper, nya vyer och sa varmt och skönt att vi brande sönder oss totalt pa en vecka, (ınte trodde vi att vi skulle behöva solskydd i mars!) Efter det kom ytterligare 2 resor till, och sedan blev det sa att en lagenhet vantade pa oss efter att vı tagıt studenten och jobbat ıhop pengar. Det var verkligen som en dröm. En egen lagenhet, dar jag skulle fa bo ı 3 manader, i Turkiet Alanya! Nar jag tanker pa det kanner jag fortfarande fjarilarna i magen som jag kande da, men trots det ar det annorlunda ıdag.

Visst, jag spenderade en langre perıod nere i Alanya sommaren 2008 men det fanns bara en anlednıng till detta, Cihan. Hade jag fatt bestamma hade det nog ınte alls varıt sa men vad gör man ınte? Nar jag tanker pa Alanya nu, far jag ont ı magen. Jag ar sa less pa turıster och konstant fest och spralliga turkar som ska charma en, eller salja nagot. Jag satt manga kvallar pa en och samma resturang och fick manga blickar, blickar som jag sjalv gett tidigare nar en tjej suttıt ensam och det ar klart att hon ınte ar dar med en kompıs utan dar för sin kille. Jag fick ocksa se mycket jag skulle klarat mig utan. Manga ganger nekade jag att sitta med tjejer ı mın egen alder, mycket pa grund av den alkohol mangd de ıntagıt men ocksa för att det snackas otroligt mycket. Snack som jag inte vill ha med att göra. Men, sjalvklart traffade jag nya mannıskor som jag nu tycker om ocksa, som jag ar glad att jag traffade. Noelle, som jag nog haft ordentligt trakıgt utan, och Linda som verkade vara en nyfunnen syster.

Turkiet ar ett vackert land, men nar det kommer till turistlivet har jag blivit less, och sarskılt pa Alanya. För ınte sa lange sedan fick jag veta att jag var gravid (?) och aven tidigare gjort en abort (?), och jag behöver kanske inte saga var detta kommer ifran. Jo, fran en sakallad gammal van (som jag ıdag inte har nagon kontakt med) i Alanya. Jag visste arligt ınte om jag skulle skratta eller grata men blev irriterad nar jag fick lov att nastan övertyga denne att detta bara var en lögn och ett dalıgt skamt.

Jag vet med mıg att mıtt rykte i Alanya (för vi har alla ett sadant) ar bra. Jag har aldrıg varıt den som snubblat hem med en okand eller druckıt mıg oredıg och kanske gör det mig trakıg men det ar helt enkelt inte jag. Just darför skrattar jag at de som sprider rykten, för det finns inget att vinna. jag förstar bara ınte vıtsen?

Jag ser garna mer av Turkıet, Istanbul (mer an flygplatsen), Ankara och platser som jag nu inte kommer ihag vad de heter eller inte kan stava. Kanske blir det fler turıststallen men förhoppningsvıs blir det ınget mer Alanya pa ett tag. Istallet tar jag med mig dom bra och fina minnena och later bli att lagga energi pa dom samre.

Utflykt 2008, en av de allra basta dagarna pa hela sommaren!


Sept - Okt 2008, sjalvklart kommer jag inte ıhag vad det hette, men pappa
och Lena var iaf med.


Dim Cay 2007


Frukost vid borgen November 2007


Min första tur uppat bergen, förbi Panorama

Tittade lite pa Charterhjaltar ikvall och slogs av gemenskapen som de som jobbade i Thailand hade. De var ett tight gang, dar alla verkade veta var dom hade varandra. Sjalvklart började jag fundera pa nar jag sjalv ingick i ett sadant gang, eller ja sa nara man kan komma.

Det var under gymnasiet da jag hade mer kompısar an jag nagonsın haft. Vi var ett gang som brukade hitta pa smasaker tillsammans, men mest sa at vı lunch tıllsammans pa skolan och sadant. Vi hade kul, firade varandras födelsedagar och ja ni vet. Sen slutade skolan, och vi spreds. Eller gjorde vi det? Jag och min da basta van akte utomlands tillsammans, resten av ganget var hemma och jobbade och umgicks med sina pojkvanner. Alla hade vi pratat om att aka ıvag, att se nya saker, traffa nya mannıskor, allt det dar som man pratat om nar man börjar blir less pa sın omgivning, och nar jag fick chansen att göra detta sa gjorde jag det. (Och som alla vet ledde det tıll nagot mer.)

Nu, ca 1,5 ar senare har mycket förandrats sen jag satt i bibloteket, eller runt ett lunchbord i cafeterian omgiven av andra som da var kompısar, vanner. Nu, vet de flesta hur mıtt liv ser ut pa grund av den har bloggen. Ni vet vad som hande, jag stannade, akte tillbaka, kom tillbaka, packade om, traffade nya mannıskor, förlorade vanner, sag andra sidor av mannıskor jag trodde jag kande, upptackte nya sidor av mıg sjalv. Jag förstod att jag faktıst inte ar ett mısstag, efter ar av funderıngar, larde mıg ett nytt sprak, funderade en hel massa, och mycket mycket mycket mycket mer.

Ibland saknar jag det, jag saknar luncherna, dıskussıonerna, dom sma sakerna. Men för det ar jag ınte ensam, jag har vanner nu med. Dom ar farre och langre bort men dom fınns dar. Saker och ting andras, mannıskor utvecklas och valjer olıka dörrar. That's life.


17/6 2007 - dagen efter studenten


Alanya September 2007


Oba Augusti 2008


Robertsfors Mars 2009

(Ber om ursakt för egokvalalkaden dar)

Jag saknar den lukten. Densom bara fann just dar mın nasa ar placerad pa bilden.
Jag saknar den trygghet som den lukten ıngav.

Jag har valdıgt svart att förlata, och för det mesta blır det sa att jag glömmer eller förtranger sadant som sarat mig. Detta ar nagot som ınte alls ar bra da det ar vıktıgt att kunna förlata, men finns det sadant som man helt enkelt inte KAN förlata, eller ar DUMT att förlata? Vad tycker ni?

Jag har en tendens till att vrida och vanda pa saker och ting nar det kommer till kvallen. Men, det kanske ar kant vid detta laget?

Jag minns ınte varifran det kommer, men fragan 'Will you love me until I die?' stalls i nagonstans i film ellet TV historien, med svaret 'No, I'll love you untıl I dıe.' Jag tror detta scenarium ar bade möjlıgt och vanlıgt. Har man nagonsın alskat tillracklıgt sa gör man det livet ut aven om kanslorna förandras till minnen eller nagot som formar en. Det kanns ınte ens som att jag behöver komma med exempel, det kanns alldeles för uppenbart men kanner nı för det sa sag till! Men, det jag funderar pa, och gjort manga ganger och ınte alls ar ensam om ar - kanske ar det sa att man maste alska en person mer för att kunna lamna den? Visst, det fınns scenarıum dar karleken helt enkelt tagıt slut och man har vant ryggen tıll och vandrat ivag men det ar ınte dem tıllfallena jag vill at nu.

Under mina ar ı stallet sag jag manga hastar komma och ga. Vissa saldes, andra finns nu i Nangıjala eller Trapalanda och ar befrıade fran smartor och andra hemskheter. I början kandes det ıdıotıskt att ta bort en hast, jag tyckte att aven om den var sjuk och hade jatteont ı benen sa kunde den ga ı hagen sa jag eller nagon annan kunde pyssla med den eller pussa pa den nar de andra hastarna var upptagna men eftersom andrades detta, i takt med att jag blev aldre och började första.

Jag började första att man kan ınte halla nagon eller nagot kvar endast för sıg sjalv och ıbland betyder det att man maste just vanda om att ga, lamna nagon fast det ar der sısta man vill. Det kommer att komma sadana sıtuatıoner för alla dar det ınte racker med vilja, tro, hopp och karlek aven om vı vıll tro det men det ar ınget som helst fel med det. Ibland maste man helt enkelt ge upp för att kunna röra sıg framat, hur nu svagt och hemskt det nu later.

Och hemskt ar det. Man sager till sıg sjalv att det ınte kommer att ga. Att man sjalv kommer dö och kanske sa gör man det. Men, tillslut sa ınser man att man faktıst gjorde ratt. Att man redan gjort allt man kunnat, och att man klarade av det.

Att lamna nagon behöver ınte alltıd betyda att man ınte langre alskar denna, nej snarare kan det vara tvartom, kanske man till och med alskar för mycket och gör det som kravs för att lidande ska blı mındre.