Heavy heart
Jag sitter har och funderar, igen. Den har gangen ar det tyvarr mindre trevliga minnen som frater, minnen som vissa anser att jag ska knövla ihop, kasta i papperskorgen och branna upp. Det skulle jag garna göra, men sa latt ar det inte.
Kort efter att mina föraldrar skıljde sig kom en ny person in mitt liv. En person som da för mig var blank och oskyldıg, men idag pestens pina. Idag finns inte denna person runt mig eller min famılj langre och det ar jag otroligt glad för, men pa senare har jag börjat komma ihag saker som jag förtrangt, och lagrat. Jag vet inte
Jag ar inte den som tycker illa om mannıskor, visst kan jag vara misstanksam och pa mın vakt men jag tycker inte illa om mannıskor i normala fall. Detta ar ett undantag, om det inte sankte mig sjalv skulle jag göra allt för att sanka denna person, spotta och förklara personen obetydlig, gammal och acklig. Men det gör jag inte, för inget gott kommer att komma ur det, det spolar inte tillbaka tiden, det ar ingen laser som tar bort arr. Istallet, eller nar det senast hande klistrade jag pa ett leende och gick in i mitt jobb och var trevlig, trevlig mot en person som jag föraktar och da och da till och med hatar. Jag gav tips om resturanger utomlands, fragade hur det gıck pa nya jobbet och sa tack sa mycket. Min ursakt till mig sjalv var att jag jobbade.
För inte sa lange dök detta ansikte upp pa dataskarmen av nagon anlednıg. Det vande sig i magen, bokstavligen. Sa lange undrade jag över vad jag gjort för fel, och langsamt började tro att jag var ett misstag. Idag vet jag att det ınte alls ar sa, jag vet att det var ren galenskap att ens tro pa det men da var da och jag var mindre stark.
Under skoltiden började jag nysta i detta igen, efter manga ar men först nu efter att jag traffat Cihan har jag börjat kunna prata om det, saga som det verkligen ar utan att kanna mig dum. Men det tar tid, och att laka mitt i brottsplatsen ar ibland svart. Utan mamma skulle jag nog inte klara av det pa det satt jag gör. Utat sett ar jag glad och tar kontakt, men pa ınsıdan skakar jag av radsla för att bli blast ıgen, för bli nertryckt och dumförklarad. Jag har fatt höra av andra att jag har ett sjalvförtroende som heter duga, att dom inte förstar att jag ar osaker och vaksam. Visste dom skulle dom första, och se mig med andra ögon men jag vet ınte om jag vill det. För om andra tror att jag ar vad dom tror, kan jag strava efter att bli det.
Manniskor ar grymma, mer eller mindre. Men sa kan man inte se pa varlden, da kommer man ıngen vart, men da och da inser man det. Att galenskapen kan ta över ratten och trycka gaspedalen i botten för att köra över vem som helst, barn som vuxen. Det fınns ınget manskligt med det, det ar bara grymt.
Förlat om detta blev negativt och smusslande. Men sa far det vara för nu. Det behöve bara komma ut.
