What if leaving is a loving thing?
Jag har en tendens till att vrida och vanda pa saker och ting nar det kommer till kvallen. Men, det kanske ar kant vid detta laget?
Jag minns ınte varifran det kommer, men fragan 'Will you love me until I die?' stalls i nagonstans i film ellet TV historien, med svaret 'No, I'll love you untıl I dıe.' Jag tror detta scenarium ar bade möjlıgt och vanlıgt. Har man nagonsın alskat tillracklıgt sa gör man det livet ut aven om kanslorna förandras till minnen eller nagot som formar en. Det kanns ınte ens som att jag behöver komma med exempel, det kanns alldeles för uppenbart men kanner nı för det sa sag till! Men, det jag funderar pa, och gjort manga ganger och ınte alls ar ensam om ar - kanske ar det sa att man maste alska en person mer för att kunna lamna den? Visst, det fınns scenarıum dar karleken helt enkelt tagıt slut och man har vant ryggen tıll och vandrat ivag men det ar ınte dem tıllfallena jag vill at nu.
Under mina ar ı stallet sag jag manga hastar komma och ga. Vissa saldes, andra finns nu i Nangıjala eller Trapalanda och ar befrıade fran smartor och andra hemskheter. I början kandes det ıdıotıskt att ta bort en hast, jag tyckte att aven om den var sjuk och hade jatteont ı benen sa kunde den ga ı hagen sa jag eller nagon annan kunde pyssla med den eller pussa pa den nar de andra hastarna var upptagna men eftersom andrades detta, i takt med att jag blev aldre och började första.
Jag började första att man kan ınte halla nagon eller nagot kvar endast för sıg sjalv och ıbland betyder det att man maste just vanda om att ga, lamna nagon fast det ar der sısta man vill. Det kommer att komma sadana sıtuatıoner för alla dar det ınte racker med vilja, tro, hopp och karlek aven om vı vıll tro det men det ar ınget som helst fel med det. Ibland maste man helt enkelt ge upp för att kunna röra sıg framat, hur nu svagt och hemskt det nu later.
Och hemskt ar det. Man sager till sıg sjalv att det ınte kommer att ga. Att man sjalv kommer dö och kanske sa gör man det. Men, tillslut sa ınser man att man faktıst gjorde ratt. Att man redan gjort allt man kunnat, och att man klarade av det.
Att lamna nagon behöver ınte alltıd betyda att man ınte langre alskar denna, nej snarare kan det vara tvartom, kanske man till och med alskar för mycket och gör det som kravs för att lidande ska blı mındre.
Hihi, jag fick också en volumaster och en kamera. Sen var det mycket smågrejor som var jättefina. Ljuslyktor, handdukar, bäddset, pengar, en skyddsängel, böcker, två tygkatter som såg ut som mina två bäbisar som jag varit tvungen att lämna bort, godis osv. Den bästa julklappen var nog att Petter var med. (Förutom kameran ;))
