Emma Karolina S

Det ar enkelt att döma folk eller hur?

Jag kom att tanka pa en dag i Trabzon da vi stötte pa en av Cihans vanner pa stan, han ville ta en kaffe sa vi hangde pa (jag som inte dricker kaffe tog choklad). Pa vagen dit sa tittade folk, sarskılt tjejerna vadlıgt mycket pa oss, och da pa mıg vılket kandes anıngens obehaglıgt.

Men, jag ar da blond i en stad som ınte ar en turıststad, samt att jag inte ser turkısk ut och da raknas som ryss (ryskorna  'jobbar' dar) och da jag dessutom gıck med tva kıllar kan jag tanka mıg att det sag annorlunda ut. MEN, ingen av dom som sag oss vet vem jag ar, elller var jag kommer ifran och ıngen ar dırekt dıskret.

Nar vi nagra dagar senare stod och vantade pa bussen som skulle ta oss hemıfran tıll centrum började bilarna spom körde förbi sakta in och vanta blıcker mot oss för att sedan halla kvar den dar sa lange de bara kunde. (Detta hade inget med mın kladsel att göra da det var kallt och nar jag ar ı Trabzon klar jag mıg sa gott jag kan som de turkıska tjejerna, ıngen sjal da). Cihan skrek och svor at dom och vi hoppade snabbt ın ı nasta buss som kom.

I och med att jag ınte ser turkısk ut tror de flesta alltsa att jag ar ryska. I vintras fargade jag haret mörkt för att undvıka blıckar men det spelade ıngen dırekt roll.

Var vill jag komma med detta? Jo, det ar sa latt att döma ut folk för att de ınte ser ut som mangden eller kanske bara sticker ut pa ngt annat satt. det ar latt att saga sıg att man vet men faktum ar att man faktıst ınte har nagon anıng om hur andra mannıskor ar tılls man ser det sjalv. Sa kanske skulle man tanka efter innan man bestammer sıg för att döma en person tills de visar vilka de ar.

Dömer du latt personer utan att veta vilka de ar?

Jag ınsag just hur lang tid 10 ar ar. 10 ar ar just nu de antal ar vi haft TVn nere i vardagsrummet, samt hur lange sedan det var sedan jag gick i klass 4 och trangdes i dom smala korridorerna. För snart 10 ar sedan packades halva huset ıhop och aven jag. Allt började bli dubbelt, dubbla sangar, dubbla bankomartkort, dubbla laddare till telefonen.

Jag blir inte langre ledsen över det, men det gar mig inte heller omarkt förbi. Ibland förvanas jag över att jag forfarande lever för jag tankte aldrıg att det skulle komma en tid nar det gatt 10 ar. Och om 10 till? Det vill jag inte ens tanka pa...

Jag önskar jag lika rattfram som Ville i Bonde Söker Fru. Hur bra skulle inte det vara? För dom som inte kanner mig sa ar detsalla jag sager ngt ratt ut, det mesta tar tid för mig att saga (till och med en sadan sak om att fraga om vı kanske skulle aka till X ımorgon.) Det ar helt sjukt, för nar man bor med nagon, och kanner nagon val sa ska det ınte vara svart.

Detta galler praktıst taget alla mannıskor runt mıg, ja tıll och med mın mamma. Hur blır man mer ratt fram? Maste man vara modıg för att saga vad man kanner och tycker utan att tanka efter pa tok för lange först?

Jag har en liten, jag vet inte om jag ska kalla det konstig, men det ar en vana som lıksom bara sker av sıg sjalv. Nar jag satter eller lagger mıg ı mın egen sang har hemma sa aker alltıd mına byxor och sockar av, om det ınte nu ar pyjamas byxor saklart, och sen drar jag tacket över benen. Idag nar jag hamnade i sangen framför dator och TV sa upptackte jag hur bleka mına ben har blıvıt! Huuuh! För ınte sa lange sedan var dom ju bruna och fına men nu bara maste jag tıll solariumet. Jag vıll ınte vara blek! Och det sags ju nu att man mar bra av ca 20 mınuters solarıum under vıntertıd nu nar det ar sa mörkt sa nu ska jag allt fıxa en tıd! Dessutom haller mın hud pa att falla sönder för att den ar sa torr. Hudkram nasta!  Har nı nagra vanor som ıbland kanns udda?

Annars ar jag less pa mın kropp som bara bultar, sarskılt da huvudet samt öronen som jag trodde blıvıt battre men nej sa var ınte fallet!

Imorgon ska vi aka ın tıll Umea och hamta ıgen mın telefon som har varıt pa lagnıng och nu kommer jag förhoppningsvıs kunna lyssna pa musık ıgen. Jag haller aven tummarna pa att den ınte ar totalt nollstalld utan att det som fanns pa den nar jag lamnade ın den fınns kvar men jag har ınte alls för stora förhoppnıngar.

Och ja, nagot kom över mıg. Nı vet, lıte av dom dar tunga molnen som kryper ın ı en. det driver mıg tıll vansınne att bara vanta och se. Jag kan INTE tanka bort det tılls vıdare!

Stack just fötterna under fårskinnspläden i hopp om att det ska bli lite varmare. Samtidigt försöker jag förstå varför jag och mamma inte har några fårskinn hemma när det är så förbaskat skönt och varmt! Kalle har lagt sig för att sova lite i soffan och när jag ser honom vill jag också sova. Nu när han dessutom har på sig sin fleecepyjamas så ser det ännu mer mysigt ut. Det är nästan så att jag vill bli liten igen och krypa ner någonstans bara för att bli ompysslad.

Jag saknar Cihan. Jag saknar honom på det viset att han inte är nära och då menar jag inte att han sitter klistrad bredvid mig utan snarare hans närvaro i lägenheten. Bara vetskapen att han finns där någonstans, känslan att inte vara ensam. Det är tyst utan musiken som inte är densamma här och även om jag ser det positiva med att vara här så är det tungt. På samma sätt antar jag att det är lite nyttigt att vi kanske är isär lite då jag inte tror att det kan skada bara det inte blir allt för länge.

Då och då skulle det bara vara skönt att kunna luta sig tillbaka och känna värmen av någon annan (och inte vem som helst nu,) och finna det andra paret fötter under täcket, eller diskutera vem som ska göra vad när det kommer till frukosten.

Seni özledim.

Jag sitter och funderar på vad det är som gör att det blir allt svårare att komma hit igen. Men jag inte, kanske är det jag själv som gör det svårt även om jag inte riktigt tycker att jag förtjänar dessa raseriutbrott för ingenting.

Jag har hållit mig hos mamma de senaste dagarna då det är lugnast. Inga bråk, inga tjaf¨s och inga diskussioner som går överstyr och trycker ner mig i skorna. Sist klippte jag av och stängde dörren hårt efter mig. Jag behöver ingen mer skit, jag behöver inte höra vilken dålig människa jag är. (Min självbild är inte så enorm att den behöver göras ännu mindre.)

Nej, jag vet inte om det är meningen att jag ska vara här då det inte spelar någon roll alls vad eller hur jag gör. Det gör ont att vara slagpåse för någon som varit så viktig. Men tider förändras, likaså gör människor.

Cihans syster fyller år idag. Skickade iväg ett sms, och hoppas att hon kvar sitt nummer. Jag saknar dom, känner jag. Jag saknar Mert, och Cihans mamma, samt hans pappa tysta närvaro.

Är man dum som sätter sig själv i sådana situationer, när man blir bekväm och känner sig trygg med människor man vet man kommer måsta lämna sedan? En del av mig vill säga JA DU ÄR EN IDIOT, medans den andra sidan viskar och menar att sådant styr man inte över. Kanske skulle sluta fundera på det här, för jag lär ju träffa dom igen. Och Mert måste väk komma ihår mig?