Emma Karolina S

Som förrra rubriken sa, jag bryr mig inte om midsommar. Högtider överhuvudtaget känns som ett tungt måste, midsommar är en lightversion. Tradioner i högkoncentrat gör mig vimmelkantig av ångest och panik. Jag har funderat på varför det är så här, varförjag känner illamående med tanke på högtidsfirande och lyckönskningar. Kanske är det därför att jag är långsint, att jag inte glömt vissa episoder som jag helst inte vill veta av men inte klarar av att förtränga. Eller är det bara så att jag vill bryta mig lös och hitta ett eget mönster, en egen tradion som är min och inte skadad, fläckad och ihoplappad?

Jag bryr mig inte om midsommar, det faktum att jag firar ju är av respekt till min familj, födelsedagarna som är mina klarar jag mig utan. Ja, kanske jag är en tråkig och kall människa, men så är det. Så här känns det. Och jag undrar varför all dessa nämda dagar ska vara så perfekta, så mycket bättre än en ledig torsdagseftermiddag eller minuterna innan det är fredag?

Vad är det som ska göra samma datum varje år speciellt, som vi inte kan hitta i oplanerade stunder? Varför måste vi endast samlas och ta vara på nära, på familj och vänner samma dag varje år? För att sedan förvänta oss att stämningen ska bli samma om 365 dagar igen? Anlamadim, jag förstår inte.