Sleeping to dream - can you have both roots and wings?
Ärligt håller jag på att långsamt stressa ihop, inte då för att jag har så mycket att göra, utan på grund av motsatsen. Jag tänker och vrider och vänder och analyserar och spelar spel som jag får migrän av, det sliter och det rycks i mig men ingenting fungerar. Jag försöker aktivera mig men det slitar ofta med att jag går en promenad, själv förstås. Det mesta jag gör nu gör jag själv och det börjar bli ensamt. Jag vill vara ytlig och stå bakom en disk, ta emot pengar för att sedan få pengar, jag vill packa och åka men däremellan skulle det vara trevligt att faktist prata med någon. Jag försöker men ingen har tid, men varför skulle dom ha tid med mig? I know, things aren't the way they were.
Erika åkte till Alanya på semester, fick jobberbjudande och stannade kvar vilket var helt rätt gjort. Hade hon kommit hem hade jag antagligen slagit henne gul och blå och skickat tillbaka henne, trots detta saknar jag henne. Klarts om tusan att jag saknar henne, hon är min bästa vän men om ens bästa vän får en chans som denna drömt om så säger man åt henne att ta den, svälja den, leva på den. Det skulle vara skönt att få prata med någon bara, nån som vet vad dom ska svara och när dom ska vara tysta. Dets kulle vara skönt att bara få bli omhållen och få höra atta llt faktist kommer att ordna sig. och jag låtsas, jag låtsas att jag hör det och att det händer men ibland så spricker även det.
Det gjorde ont i morse, även om det gjort ont tidigare. Jag som sagt att det inte kändes längre men det känns. Och det känns nu också. Jag förvånades, visade inte en min och fällde en kommentar, sen lämnade jag ämnet, tog mina saker och la bort dom. Men det kändes, och det känns. Än en gång börjar jag fundera på om människor är värt mödan.
Det vänder sig sig nu i magen, och jag vet inte om det är så att jag är hungrig eller om den här dagen börjar bli sämre. Men jag är van, jag vet hur jag ska göra för att göra det sämre lite bättre. Det börjar bara bli lite tungt. Nej, jag vet inte. Jag lyssnar på mamma, och något någon sa för länge sedan. Dock vill jag bara snabbspola. Vi kan ha normal hastighet och tidsrytm när Hanna kommer hem så jag kan umgås lite med henne, se film som vi hyr gratis om jag är ledig något. Sedan snabbspolar vi igen så att folk kan skratta åt min resväska bakom min rygg och kalla mig bimbo eller något. (Jag funderar på matchande outfit)
I'm feeling like a lost little girl in a brand new town
I'm counting my sheep and each one that passes
Is another dream to ashes and they all fall down
- Jason Mraz
Take chance - atla!
Det var en natt i början på november 07, kanske var det till och med tidig morgon. Istället för att ligga normalt och vertikalt i sängen hade Cihan somnat snett horisontelt efter ett långt samtal om vad vi skulle göra med vad som var. Jags att vaken med min kudde i famnen, och hörlurar i öronen utan att lyssna på musiken som spelade. Jag funderade, och tänkte och vred. För att lösa knuten i huvud och mage så ställde en fråga som gav mig två svar. Ett svar som var omöjligt om jag inte var huvudpersonen i en tecknad film, den andra som skulle vara möjlig men samtidigt ändra väldigt mycket, göra saker komplicerade och kanske inte allt lättare. Dock fanns det något sorts ljus bakom det sista alternativet, och när plötsligt Carrie Underwood började sjunga så blev det på någotvis den sista pushen till ett beslut.
Ett beslut som ändrade mycket, som gjorde vissa saker som varit enkal förut svårt men som öppnade så många dörrar, och inte minst en dörr till ett hem. Jag minns var jag satt när jag på någotvis gav det till känna, att jag bestämt mig. inne i vårat sovrum, sittandes på sängen, Cihan närmast dörren (vilket är ovanligt då det oftast var min plats) och jag mot fönstret. Jag minns leendet, jag minns frågan jag ställde som jag forfarande ställer, och hur han på någotvis inte kunde släppa taget om mig efter det.
Men, tydligen genom att ta det beslut som jag tog, valde jag också att vara en aning självisk, nu utan att lägga några negativa betoningar på det ordet, och det var något nytt. det var skrämmande och jag undrade vad som skulle häna om det skulle skita sig.
Frågan jag ställde var: Vad vill jag? Det första jag kom fram till tänker jag inte säga högt, det är något man håller för sig själv för om man skulle säga orden så låter det fåniht och fjantigt och dumt. Det andra var att jag inte ville vara ensam som förut, jag ville inte vakna ensam, jag ville se vad som skulle kunna hända. Jag bestämde mig för att hoppa helt enkelt, och det är något av det bästa jag gjort.
Får du chansen, hoppa. Även om du inte vet vad som finns i ryggsäcken - en ballong eller matsäck. Även om du inte vet vad som möter dig var och när du landar. Just jump.
I hate the phone, but I wish you'd call.
Jag börjar känna mig trött också, kankse inte så konstigt me dtanken på mina få timmar i sängen då jag sov. Kankse kan jag lägga mg en stund men jag vill inte sovabort dagen, för då kan jag troligtvis inte sova i natt heller.
Det är fortfarande konstigt att vara här. Det låter säkert konstigt att jag säger så, men det är fakta. Jag går ständigt och letar efter något, någon men hittar den/det aldrig. Jag väntar på att någon ska komma men ingen kommer. jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt men ibland går det inte, ibland så sjunker jag ihop och vet inte var jag är.
Kan hemma vara något annat än en plats? För det var så det kändes, det är så det känns bredvid honom. jag vet med mig att jag en gång skrev "Home is wherever you are, but right now I can't seem to find you." Det kändes vid det tillfället som en fras, några ord som tillsammans lät bra och lite djupt, men kan det vara så, eller är man bara dum och blåst? Är man klängig och osjälvständig om man känner så?
Jag utmanar mig sig att sitta ett tag till. Sen hoppas jag att telefonen piper snart. Jag hoppas också att känslan inom mig försvinner. Ärligt talat, jag vill inte vara här. Men jag måste och jag gör det bästa av det. Jag finner ljus i småsaker och tänke rpå det som är bra, men ibland blir det bara svårt.
Özur Dilerim
Vi gör alla val i livet, ibland är dom hastiga och ibland så är dom mer genomtänkta, båda av dem kan verka med lika bra eller dåliga effekter, och jag antar att det är livet gång bara.
Ja, jag for, jag stack för att sedan komma hem och vända. Likadant är det nu, om inget annat händer vilket man aldrig vet. Jag var medveten om vad som skulle kunna hända, att saker skulle vara annorlunda att jag skulle vara annorlunda. Och nu är dte gjort, visst skulle vissa saker ha hanterats bättre, och fler ord skulle kunna ha sagts men gjort är gjort och det står jag för. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag for, att jag kommer åka än en gång, för faktum är att ibland hittar man bara hem. Dock så kanske jag var en aningens tyst, på tok för styst och när det blir så, så vet jag av egen erfarenhet att saker rinner ut i sanden, relationer planer... jag vet inte vad, men man får helt enkelt stå sitt kast och på något vis unvika att det inte händer igen.
Cold
Det ar svart att förklara pa nagot vis, men det ar som att jag langsamt börjar dra mig harifran redan nu. Kanske för att jag tror att det ska vara lattare nar det val kommer, vilket jag vet att det absolut inte kommer vara. Det later nu som att this is the end, men min hjarna uppfattar inte att vi ses igen först nar det hander. Jag ar som sagt kass pa att saga hejda, kass pa att inse att bara för att jag aker sa betyder det inte att vi inte ses igen.
Jag vill egentligen inte ha fruktyoghurt.
Jag klarar mig utan kanelbullar.
Jag klarar mig utan smoothies.
Jag behöver inte svensk potatis.
Dock sa finns det dom jag saknar. Men var jag an vander mig och tar vagen sa kommer det alltid finnas nagon som inte ar dar jag ar. Varför ska det slita sa hemskt? Jag intalar mig sjalv att ''We are separated to meet again'' men just nu sa... Jag vet inte.
Det finns inga ursakter.
Det finns INGA som helst ursakter för sadan dad. I ögonblickets hetta vill jag uppmana svenska staten att införa en hel massa straff, samt ett löfte pa att dessa manniskor aldrig mer ser solens ljus.
Men, jag skulle vilja veta, kunna första hur man tanker nar man gör ngt sadant - att ta ett barn liv, att ta nagons liv överhuvudtaget , att förgripa sig pa nagon, lamna dem att dö eller helt enkelt bara för att komma tillbaka nasta dag för att göra samma sak? Hur fungerar det? Finns det nagon som kan förklara detta?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2326405.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/engla/article2316943.ab
Ja, samhallsvetaren i mig vaknar och jag skulle faktiskt vilja sitta ner i ring och diskutera detta, just nu aven om jag ar en aning efter. Ge mig min gamla samhallsvetenskapslarare och ett gang som kan diskutera. (Annars kommer Cihan ej fa vara ifred ikvall)
If you aint here I just cant breath
From one to another
(do you remember?)
I dream about you during the nights.
You're calling for me, you look so tired,
So emaciated, so down and I knew you would die.
I remember so clearly the words you said to me,
And I know I should be in touch.
But I do not dare. Everything is hurting so bad and I am bound to my promise.
I wish, wherever you are... or not are, that it is better than it was.
I hope that you finally found peace.
In my memory you will
Always live and everyday
Day I will tresure
What you gave.
(Fritt efter Lotta Tell)
Hands creates the shape of a globe of glass
And keep those whose alive inside.
Here there is only room for those who means
Something.
Las Lorra Tell - Bortom Ljus och Mörker.
End of Story
För en tid var det verkligen mitt andra hem, min plats dar jag andades och kunde slappna av, glömma det som skar i mig för ett tag. Det spelade ingen roll hur mycket det ven dar ute, hur mycket det regnade eller snöade - jag var sa saker jag kunde vara dar. Jag vaxte och blev stor och ansvarsfull ut i fingertopparna, jag var en av dom som folk kom till nar de hade problem, eller inte visste var nagot fanns. Jag tyckte om det, det kandes som jag faktist gjorde nagot bra och jag nöjde mig sa lange jag fick min Anemone. (Tack för den tiden)
Anemone ja. Alla vetrinarbesök, alla papper, all tid... Jag brydde mig inte att det egentligen inte var min sak att göra, det gör man inte nar det handlar om en van. Jag trodde val kanske att jag skulle fa tillbaka det pa nagot satt nar det val kom till kritan. Det var verkligen som om allt bara exploderade nar jag fick telefonsamtalet. De löften jag fatt, ord sagda med ögonkontakt bara brann upp och betydde verkligen ingenting. Jag föll som en regndroppe.
Det var ett svek i sig. Inte att Anemone försvann, inte alls utan hur situationen got handled. Det faktum att manniskor som var inblandade inte kunde (det var ett tag sedan jag mötte dem sa jag kan inte saga nu) se mig i ögonen eller ens halsa ar lagt.
Jag har varit arg, besviken och nastan ledsen men insag att det verkligen inte har nagon betydelse alls. Pa ett satt fick jag bara en sak bekraftat, att manniskor dom gar inte att lita pa. Manniskor vander en ryggen och förstör ens huvud. Manniskor sviker och ljuger. Manniskor ar hemska.
Men, det ar inte allt för mycket att göra at saken nu. Jag hoppas bara, till och med vid gud om det finns nagon sadan att jag var den sista som utsattes.
