Hey you,
Stack just fötterna under fårskinnspläden i hopp om att det ska bli lite varmare. Samtidigt försöker jag förstå varför jag och mamma inte har några fårskinn hemma när det är så förbaskat skönt och varmt! Kalle har lagt sig för att sova lite i soffan och när jag ser honom vill jag också sova. Nu när han dessutom har på sig sin fleecepyjamas så ser det ännu mer mysigt ut. Det är nästan så att jag vill bli liten igen och krypa ner någonstans bara för att bli ompysslad.
Jag saknar Cihan. Jag saknar honom på det viset att han inte är nära och då menar jag inte att han sitter klistrad bredvid mig utan snarare hans närvaro i lägenheten. Bara vetskapen att han finns där någonstans, känslan att inte vara ensam. Det är tyst utan musiken som inte är densamma här och även om jag ser det positiva med att vara här så är det tungt. På samma sätt antar jag att det är lite nyttigt att vi kanske är isär lite då jag inte tror att det kan skada bara det inte blir allt för länge.
Då och då skulle det bara vara skönt att kunna luta sig tillbaka och känna värmen av någon annan (och inte vem som helst nu,) och finna det andra paret fötter under täcket, eller diskutera vem som ska göra vad när det kommer till frukosten.
Seni özledim.
