Emma Karolina S

Alla pratar om fotbollsmatchen igår. Och det är rätt otippat att jag som knappt aldrig ser på fotboll kommenterar den. Jag såg den inte, bara ett fragment när det står noll - noll och jag zappade för att komma mellan kanal 3 och 5. Det jag vill komma till är, att jag förstår turkarna.

Jag var på en fotbollsmatch i Trabzon mellan två turkiska lag, och passionen för sporten lyser igenom. Turkarna lever för fotboll, på alla nivåer. När man påväg hem från stan passerade stadion så var det folk där konstant och tittade på träningar och matcher, även om det bara gällde småkillar.

Jag vill vara med i någon av bilarna och tuta längs någon gata där nere. Inte för att jag bryr mig om sporten, mer för samhörigheten och den totala glädje som de delar medans flaggorna flyger och hornen tjuter.

Jag hamnde i en sådan situation i slutet på oktober, början på november men då av annan anledning. Då hade soldater dödats, turkiska soldater, och människor demonstrerade. Jag kunde inte låta bli att frågasätta det hela, att undra om de förstod att det som då hänt deras soldater, hände andra länders soldater också, kanske pågrund av dem. Då var det obehagtligt, man kände sig aningens liten och jag ville ifrågasätta hela grejen - men vem skulle lyssna på en svensk student från Sverige? Som dessutom var blond och solbränd med jeansshorts och vitt linne?

Nationalitet är både positivt och negativt. Gemenskapen mellan folket gör stämningen obeskrivlig när det är bra, när det firar. Men när man helt plötsligt vänder på det hela och när det finns aggressioner och ilska inblandat då vill jag helst stå utanför.