Emma Karolina S

Jag upptäckte idag hur många ärr jag har kvar efter då jag hade vattkoppor som jag inte visste av. jag vill hävda att dessa fortfarande kliar vid tillfällen då jag är stressad eller något liknande men det finns dom som inte håller med mig, samma sak gäller när jag säger att min blåmärken kliar. Då får jag oftast svaret att det inte är möjligt.

Av någon anledning kom jag att tänka på ärr, ja anledningen finns i inledningen, och blev så där konstigt djup och poetisk. Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det här utan att låta totalt intellgens befirad men ja ja. Jag kan framstå som dum, det är inga problem.

Det går inte komma ifrån att man någon gång blivit sviken eller sårad på något sätt, och även om man lämnat det hela bakom sog så ginns det ändå kvar, i och med att det på något sätt ofta har förändrat en. Kanske inte så mycet att andra lägger märke till det hela men ändå tillräckligt för att ändå inte vara exakt samma person som innan. Det fanns en tid så jag knappt syntes, eller det var väl så det kändes. Jag gick i skolan och var den som ingen direkt ville ha i sin grupp när man skulle göra något som krävde att man var mer än en person. Jag var en aning tillbakadragen och antagligen för mycket för mitt eget bästa. Detta gjorde mig enormt ensam, och just då behövde jag verkligen motsatsen.

Jag insåg att det inte kunde fortsätta på det där viset, så jag försökte vara mer utåt, gjorde mitt bästa för att prata lite med folk och visst blev det bättre ävenom jag kanske inte fick fler vänner. Jag var i alla fall sedd och inte längre osynlig. Men, även om detta var länge sedan och jag är allt annat än osynlig nu så finns det stunder då jag förväntar mig att folk inte vill ha mig där, att det suckas när jag komme rin i rummet och suckas av lättnad när jag lämnar det. Ofta känns det såhär när jag är just stressad, eller något åt det hållet.

Förstår ni vars jag är påväg? Ärren kliar. Även de som man inte ser. Även dom som man kanske skapat själv.