Emma Karolina S

Uff. En känsla av likgiltelse sköljde just över mig. Varför vet jag ijnte direkt men går väl att diskutera. Det är 24 minuter kvar på min lunch, jag har ännu inte ätit och kommer förmodligen inte att göra det heller då inget direkt smakar och bara växer i munnen. (Jag VET, det är inte bra, det är jättedåligt, men det går bara inte att tvinga i sing mat ibland.)

Nej, kanske borde jag bara hitta något annat att fundera på, eller bara sluta fundera. Fundera på hur man slutar fundera för mycket? Det är ju så enkelt att bara säga till andra att inte tänka så mycket, att det kommer att lösa sig every little thing is going to be alright men jag behöver höra det minst lika mycket. Och när det kommer till vissa sektioner av mina funderingar så är jag ärligt talat osäker. Jag är inte alls säkert att saker och ting kommer ordna sig. Kanske kan vi låtsas att det är bra för omgivningen men ingenting kommer någonsin att bli som förut.

Vi snackar tillit som blivit nertryckt i skorna. Vi snackar tillit som blivit bränd och förhoppningar som kastats bort. Hur löser man sånt? Kan man lösa sånt genom att stå på sig själv eller måste man ge upp? Måste någon ge upp, dra tillbaka sitt svärd, tömma pistolen på kulor, sätta händerna ovan på huvudet för att saker ska kunna lösa sig?

Bah, jag vet inte. Jag kommer ingen avrt heller med detta, då jag vet även om jag ibland blir förvånad. Jag vill ju bara må bra, utan att slåss för det. Utan att konstant måsta försvara mig. Don't worry, about a thing...