Just wait for the sprinklers.

Jag har början till separationsangest. Jag vill pa ett satt bara dra upp Cihan ur sangen nu (lattare sagt an gjort) men pa samma satt bara lagga mig bredvid honom och försöka sova. Jag kom att tanka pa sadant som blivit sa normalt under de har tiden.  Inte nu för att det ar the end, men ni vet jag och distans. Saker som att vi om natterna ligger rygg mot rygg och tar stöd mot varandra, eller sattet han drar mig till sig nar han sover.

Jag kan rada upp sa mycket men det kommer jag inte att göra. Jag ska inte göra det svarare an det ar. Usch. Jag ar verkligen intebra pa sadant har. Jag ar kass pa att saga hejda, kass pa att faktst inse att man ses igen, vilet jag inte gör förran det faktist hander.

Dags för vackningsförsök nr 76. Min pojkvan gillar att sova.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0