Jag har svårt att förstå.
Igår hängde jag med Hasse till Umeå, växlade pengar och hämtade upp Erika. Vi gjorde väl inte allt för mycket, praktist taget slutförde min packning och jag gav Erika nervpirr. (Det är jag som bord ha det, eller?) Iaf, efter idag har bara 2 dagar kvar på jobbet, inte allt för illa om jag får säga det själv! Dock lyckades jag bränna mig på grillen så min arms svider ordentligt trots att jag kramat en isklamp ett bra tag.
Och ja, magpirret har satts igång. Jag hoppar lite dåd och då, emellanåt är jag cool som en bunke is och i nästa hysterisk angående min packning. Men, jag antar att det är normalt för att vara jag. Det på minde mig om något jag måste göra också, när nu det ska bli av?
Varför är det så att man alltid skjuter upp saker man helst bara vill ha bortgjorda? Detta skulle jag gjort för kanske 2 veckor sedan men inte har det blivit av inte. Alla möjliga ursäkter har kommit emellan, jobbet har väl varit nummer ett då men andra har även funnits. Jag måste ta tag i detta nu. Även om jag gruvar, även om jag är rädd att det inte kommer bli allt för trevligt.
Det som är skönt är att jag iaf slutat oroa mig för förseningar med flygen, vilket är en lättnad. Kanske jag kan verka som en van resenär nu efter alla gånger? Hoppas kan man ju, eller låtsas. Vilket är bättre?
Jobbar till 21.15 idag, och med tanke på hur mycket det finns att göra kan det komma att bli en lång kväll. Inga varor, knappt något att städa och ett helt dött samhälle utanför dörrarna är vad vi har att erbjuda här. Ja, jag är positiv! Kanske kan kan fortsätta krama mina isklampar, i hopp om att ingen kommer in och vill köpa dom.
Och ja, magpirret har satts igång. Jag hoppar lite dåd och då, emellanåt är jag cool som en bunke is och i nästa hysterisk angående min packning. Men, jag antar att det är normalt för att vara jag. Det på minde mig om något jag måste göra också, när nu det ska bli av?
Varför är det så att man alltid skjuter upp saker man helst bara vill ha bortgjorda? Detta skulle jag gjort för kanske 2 veckor sedan men inte har det blivit av inte. Alla möjliga ursäkter har kommit emellan, jobbet har väl varit nummer ett då men andra har även funnits. Jag måste ta tag i detta nu. Även om jag gruvar, även om jag är rädd att det inte kommer bli allt för trevligt.
Det som är skönt är att jag iaf slutat oroa mig för förseningar med flygen, vilket är en lättnad. Kanske jag kan verka som en van resenär nu efter alla gånger? Hoppas kan man ju, eller låtsas. Vilket är bättre?
Jobbar till 21.15 idag, och med tanke på hur mycket det finns att göra kan det komma att bli en lång kväll. Inga varor, knappt något att städa och ett helt dött samhälle utanför dörrarna är vad vi har att erbjuda här. Ja, jag är positiv! Kanske kan kan fortsätta krama mina isklampar, i hopp om att ingen kommer in och vill köpa dom.
Kommentarer
Trackback
