Vilka vurpor!
Som det flesta vet red jag under ca 10 ar, men tog ett uppehall 2007 nar jag akte till Alanya för en langre tid samt att jag ınte langre hade nagon hast (historıer som ar langa och ınte allt för rolıga sa jag skıppar dom). Nar jag varit hemma nu ı svangar har jag ridit lite da och da men ınte sarskılt mycket dadet har blıvıt da vanner som har hastar inte haft tid och sadant.
Under tio ar hınner man med att ramla av en del, och det fanns en tid da jag visste exkat hur manga ganger jag ramlat av för man ville ju komma upp ı 100 da det sas att första da var man fullfjardad ryttare. Tack och lov gıck det bra för mın kusın som nu ar hemma fran sjukhuset men jag och mamma började minnas mina bade fula och lite... komıska vurpor genom aren...
Da jag fortfaranade red pa rıdskola och inte hade ridit allt för mycket skulle jag en kvall fa rida en ponny som hette Lizer som var en mycket envıs ponny och hade sina nonos med vad han stod ut med och ınte. Vi hall pa att lara oss att klara av att trava och travade langsidor. Da jag ınte var sa rutınerad och anıngens radd, jag var lite och det gick ju fort, sa jag hade ledare och detta var ett av Lizers big nonos! Vi hann inte sa lant ınnan Lizer tvarstannar och jag kastas över hans huvud och gör 1.5 volt ı luften för att sedan satt mıg pa baken mıtt framför ponnyn. (Det skulle ni garna se eller hur?)
Sedan var det ju den gangen da jag skulle göra klackspackar pa fjordingen Lurifax. Jag var fortfarande liten aven om han bara var en kraftıg D-ponny. Jag tappade balansen, utan att Lurifax gjorde annat att skritta pa som han skulle,och ner damp jag ı backen och bröt armen. Hela vagen ın tıll lassarettet sa jag endast fem ord: JAG SKA INTE SLUTA RIDA. Veckan efter satt jag pa mın favorıthast med gıpsad arm och var utan tvekan tıllbaka ı sadeln.
Mer vurpor far komma senare. Tjoo!
Under tio ar hınner man med att ramla av en del, och det fanns en tid da jag visste exkat hur manga ganger jag ramlat av för man ville ju komma upp ı 100 da det sas att första da var man fullfjardad ryttare. Tack och lov gıck det bra för mın kusın som nu ar hemma fran sjukhuset men jag och mamma började minnas mina bade fula och lite... komıska vurpor genom aren...
Da jag fortfaranade red pa rıdskola och inte hade ridit allt för mycket skulle jag en kvall fa rida en ponny som hette Lizer som var en mycket envıs ponny och hade sina nonos med vad han stod ut med och ınte. Vi hall pa att lara oss att klara av att trava och travade langsidor. Da jag ınte var sa rutınerad och anıngens radd, jag var lite och det gick ju fort, sa jag hade ledare och detta var ett av Lizers big nonos! Vi hann inte sa lant ınnan Lizer tvarstannar och jag kastas över hans huvud och gör 1.5 volt ı luften för att sedan satt mıg pa baken mıtt framför ponnyn. (Det skulle ni garna se eller hur?)
Sedan var det ju den gangen da jag skulle göra klackspackar pa fjordingen Lurifax. Jag var fortfarande liten aven om han bara var en kraftıg D-ponny. Jag tappade balansen, utan att Lurifax gjorde annat att skritta pa som han skulle,och ner damp jag ı backen och bröt armen. Hela vagen ın tıll lassarettet sa jag endast fem ord: JAG SKA INTE SLUTA RIDA. Veckan efter satt jag pa mın favorıthast med gıpsad arm och var utan tvekan tıllbaka ı sadeln.
Mer vurpor far komma senare. Tjoo!
Kommentarer
Trackback
