19.07.2008
Jag försöker skaka av mig gårdagen, eller snarare kvällen och är glad över att jag jobbar. Trots att det kändes som att gå en mil för att ta sig hit, och att kylarna skriker så är det skönt att vara här. Förmodligen kommer jag vara helt slut när passet är över, förmodligen kommer jag att kunna sova lite på eftermiddagen.
Trängd mot väggen igår, bokstavligen, insåg jag att... jag vet inte hur jag ska säga det. Att jag inte är den jag önskas vara. Jag skrek ut vad jag tyckte och funderat på länge, skakade och kämpade för andan för att sedan bryta ihop. Jag vet inte hur jag ska göra idag, jag vet inte. Om febern lägger sig så kanske jag tar tjuren vid hornen. Om inte ska jag nog sova bort dovheten inombords.
Om 3 veckor är det bara timmar kvar. Då är jag färdigpackad och invirad i resfeberns yra. Om 3 veckor och en dag sover jag gott.
Änglar, tack.
