Emma Karolina S

Anna säger, eller kommenterar  "men tjejen, du har fan inte länge kvar nu!" och hon har så rätt. Cihan frågar fast han vet, "Hur många dagar är det nu?" Och jag tänker varje morgon "X antal mornar kvar nu."

Är det stört? Är jag dum och puckad? Är jag löjlig och blåst? Det spelar faktist ingen roll. Ändå, ändå saknar jag och väntar på minsta lilla ljud från min skralltiga telefon. Ändå svider det när jag läser om andras lämngtan till något som kanske bara är en sommarflört men som kanske även är mer än så. Det svider för jag vet.

Jag har ikväll ätit middag med Pappa och Lena samt Lenas systrar. Snart ska jag dra mig till mamma för att organisera mitt handbagage lite, samt fundera ut vad som ska få komma med i handväskan. Samt vara glad över att jag slipper cykla då min rumpa värken så fort jag sitter ner (Sadeln är obekväm och smal som tusan, på cykeln alltså.)

Ja, nej vad mer finns att säga. Kvällen är en aning kylig, och jag fryser trots huvtröja. Konstigt nog, jag saknar min säng. Jag kanske skulle lägga mig i den och läsa en aning, om det inte går ngt vettigt på TV. Yes yes, den som lever får se.

13 dagar, 8 timmar.