Every little thing's gonna be alright.

Telefonsamtalet med Cihan gjorde mig varm, int för det som sas, bara för att det sas. Att det kunde sägas.
Nu ska återgå till pappa, Lena och pappas arbetskamrater. men, det går inte att undgå. jag saknar honom. Så mycket att det gör ont. Och jag ville bara krama om honom ikväll. Jag vill finnas där. 

9 veckor kvar.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0