Saril Bana / Det kommer inte i vågor.
Jag känner mig halv, tom, som halva kartongen som blir kvar efter man delat på ett halvliters glasspaket när filmen är slut. Jag försöker fylla det så gott det går, med jobb, men att ränka antalet timmar och hur mycket lön jag får ut efter skatt, med DiNizzo och Gibbs på 5:an, med delar av filmer, med promenader med bakande... Men det är inget som riktigt fyller mig. Det gapar som innan tomt, som att jag inte gjort något.
Idag kändes det lite bättre dock, trots den hastiga starten, när jag på eftermiddagen fick ta en barabcka tur med Zaga som varade i lite mer än en timme. Vi red in i skogen helt bara sådär, såg rävar och lyssnade på tysnaden och hovklapper. Zagas nu lite runda mage efter ledigheten gjorde hennes rygg sådär barbackasomrig och jag kunde slappna av. Hon tyckte att det var minst lika härligt som jag och sträckte på stegen, frustade och klippte med öronen.
Rufus var glad att se mig han med, han praktist taget hoppade upp och ner och var som en kalv på grönbete fast i hundform. Vi gick en liten sväng och han fick godis. Imorgon då jag är ledig ska jag både rida Zaga plus ta Rufus på en ordentlig promenad. Jag promenarar ju hursomhelst och att ha med isg en hund är betydligt roligare än att gå själv. Om jag inte tar sadel på Zaga, och så får Rfus hänga med oss, jag har ännu inte bestämt mig.
Ikväll gifter sig Gonca, och jag önskar att jag var där. Jag har bönat och bett om tusentals fotografier, och med tanke på tillställningen kommer det nog att finnas det också. Men, jag hade velat vara där. Visst, det är alltid kul att uppleva något nytt, ett bröllop från en annan kultur til exempel,men det är som att en ur min familj gifter sig, en jag bott med i nära 4 månader och lärt känna. Jag hade velat vara där, se hur stolta Mamma och Pappa Güngör är, känna samhörigheten. Och inte minst av allt, vara nära Cihan.
Det går verkligen inte över, det kommer inte i vågor, det spelar ingen roll hur upptagen jag är med annat, saknaden sliter ändå. Den drar, och river, och ibland blir det för mycket. Så mycket att jag skäms och känne rmig dum, så mycket att jag inte vågar erkänna det. Inte ens Zuma dövar smärtan, och Zuma kräver mer än något annat.
En vecka i taget har jag sagt, en vecka. Sedan hoppas jag innerligt att tiden går fort. Att jag helt plötsligt står på Arlanda med min fina nya resväska och snart ska gå av planet. Att jag inom inte så länge svär över dumma turister som ska trängas med väskorna, att jag snart får omfamnas och omfamna. Att jag snart får sova ordentligt. Att jag snart fåt klaga över hur långsam en människa egentligen kan vara i duschen. Att jag snart får trängas under ett täcket, istället för att vara begravd under ett. att jag snart inte behöver den där jäkla telefonen, och dumma internet för att kunna veta hur han mårt, eller få prata om något som bara vi vet om som ingen annan förstår.
Det kommer inte i vågor. Det kommer inte i klumpar som sätter sig i magen. Det kommer inte som kanonkulot i solar plexus. Det är en konstant vägg som trycker över solar plexus och får det att vända sig i magen. Let me go home.
Idag kändes det lite bättre dock, trots den hastiga starten, när jag på eftermiddagen fick ta en barabcka tur med Zaga som varade i lite mer än en timme. Vi red in i skogen helt bara sådär, såg rävar och lyssnade på tysnaden och hovklapper. Zagas nu lite runda mage efter ledigheten gjorde hennes rygg sådär barbackasomrig och jag kunde slappna av. Hon tyckte att det var minst lika härligt som jag och sträckte på stegen, frustade och klippte med öronen.
Rufus var glad att se mig han med, han praktist taget hoppade upp och ner och var som en kalv på grönbete fast i hundform. Vi gick en liten sväng och han fick godis. Imorgon då jag är ledig ska jag både rida Zaga plus ta Rufus på en ordentlig promenad. Jag promenarar ju hursomhelst och att ha med isg en hund är betydligt roligare än att gå själv. Om jag inte tar sadel på Zaga, och så får Rfus hänga med oss, jag har ännu inte bestämt mig.
Ikväll gifter sig Gonca, och jag önskar att jag var där. Jag har bönat och bett om tusentals fotografier, och med tanke på tillställningen kommer det nog att finnas det också. Men, jag hade velat vara där. Visst, det är alltid kul att uppleva något nytt, ett bröllop från en annan kultur til exempel,men det är som att en ur min familj gifter sig, en jag bott med i nära 4 månader och lärt känna. Jag hade velat vara där, se hur stolta Mamma och Pappa Güngör är, känna samhörigheten. Och inte minst av allt, vara nära Cihan.
Det går verkligen inte över, det kommer inte i vågor, det spelar ingen roll hur upptagen jag är med annat, saknaden sliter ändå. Den drar, och river, och ibland blir det för mycket. Så mycket att jag skäms och känne rmig dum, så mycket att jag inte vågar erkänna det. Inte ens Zuma dövar smärtan, och Zuma kräver mer än något annat.
En vecka i taget har jag sagt, en vecka. Sedan hoppas jag innerligt att tiden går fort. Att jag helt plötsligt står på Arlanda med min fina nya resväska och snart ska gå av planet. Att jag inom inte så länge svär över dumma turister som ska trängas med väskorna, att jag snart får omfamnas och omfamna. Att jag snart får sova ordentligt. Att jag snart fåt klaga över hur långsam en människa egentligen kan vara i duschen. Att jag snart får trängas under ett täcket, istället för att vara begravd under ett. att jag snart inte behöver den där jäkla telefonen, och dumma internet för att kunna veta hur han mårt, eller få prata om något som bara vi vet om som ingen annan förstår.
Det kommer inte i vågor. Det kommer inte i klumpar som sätter sig i magen. Det kommer inte som kanonkulot i solar plexus. Det är en konstant vägg som trycker över solar plexus och får det att vända sig i magen. Let me go home.
Kommentarer
Trackback
