Don't worry- how can I not?
Jag är rastlös och känner mig utpumpad av någon konstig anledning. Jag har inte ansträngt mig, men ändå är det som att luften bara gått ur mig. Ja, jag är sjukt ororlig för mamma, på något vis känns dets om om hon komme ratt bli kvar på NUS ett tag och kanske är det det bästa men hur ska dom fixa henne? jag villl ha tillbaka min friska mamma, och nu är jag mer mammasjuk än jag var när jag var i Trabzon.
Och ja, jag har trots allt tänkt på tok för mycket igen, på allt. Och det slutar aldrigbra, och jag inte på något sätt kan ventilera ut det hela. Det svåra är ju att jag ite ens vet vad jag tänkt på, eller jo, vissa saker men inte allt. Själva den känslan får mig att minnas en kväll när jag inte var här. Vi hade gjort iordning sängen i bäddsoffan, men satt so upp, som att vi satt i soffan. Helt från ingenstans frågar han mig vad ja tänke rpå, och jag svarar utan att tänka på vad jag säger, på tok för mycket. Och på något sätt så fick han fram vad som skav i mit huvud, min oror, min osäkerhet. Till och med sådant som gjorde ont.
Det som är en aning skrämmande, är att Cihan känner mig på ett sätt ingen annan gör, och det som gör det själva skrämmande är att jag inte bestämt mig för att det skulle bli så, jag gav det inte bara sådär utan helt plötsligt så upptäckte jag bara att jag släppt min guard.
Och, här kommer något som jag SKA ta tag i. Jag har bestämt mig för att rensa ut Anemones grejor, se över dom och se vad jag kan sälja om det finns intresse för det. Jag har inte tagit i det sedan... november? Men nu ska jag, jag ska. Även om det blir jobbigt, även om jag inser än en gång att det inte går en dag utan att jag tänker på henne. Jag ska. Jag måste. Det är dags. Men, det kan hända att jag behöver hjälp. Och det finns en möjlig. Jag ska nog ringa henne ikväll. Fråga om hon har lust att hjälpa.
Lena skulle komma hit om sisådär 1, 5 timme så jag ska stanna kvar ett tag. Om jag inte måste ur och röra på mig förstås. Sällskap skulle sitta fint. Kanske Åsa vill ta en promenad ikväll om hon är ledig, eller kanske hon bara har tid för lite prat.
Och ja, jag har trots allt tänkt på tok för mycket igen, på allt. Och det slutar aldrigbra, och jag inte på något sätt kan ventilera ut det hela. Det svåra är ju att jag ite ens vet vad jag tänkt på, eller jo, vissa saker men inte allt. Själva den känslan får mig att minnas en kväll när jag inte var här. Vi hade gjort iordning sängen i bäddsoffan, men satt so upp, som att vi satt i soffan. Helt från ingenstans frågar han mig vad ja tänke rpå, och jag svarar utan att tänka på vad jag säger, på tok för mycket. Och på något sätt så fick han fram vad som skav i mit huvud, min oror, min osäkerhet. Till och med sådant som gjorde ont.
Det som är en aning skrämmande, är att Cihan känner mig på ett sätt ingen annan gör, och det som gör det själva skrämmande är att jag inte bestämt mig för att det skulle bli så, jag gav det inte bara sådär utan helt plötsligt så upptäckte jag bara att jag släppt min guard.
Och, här kommer något som jag SKA ta tag i. Jag har bestämt mig för att rensa ut Anemones grejor, se över dom och se vad jag kan sälja om det finns intresse för det. Jag har inte tagit i det sedan... november? Men nu ska jag, jag ska. Även om det blir jobbigt, även om jag inser än en gång att det inte går en dag utan att jag tänker på henne. Jag ska. Jag måste. Det är dags. Men, det kan hända att jag behöver hjälp. Och det finns en möjlig. Jag ska nog ringa henne ikväll. Fråga om hon har lust att hjälpa.
Lena skulle komma hit om sisådär 1, 5 timme så jag ska stanna kvar ett tag. Om jag inte måste ur och röra på mig förstås. Sällskap skulle sitta fint. Kanske Åsa vill ta en promenad ikväll om hon är ledig, eller kanske hon bara har tid för lite prat.
Kommentarer
Trackback