Bedövad
Kanslan av nar en bedövning slapper kom just över mıg. Pa en sekund började axeln som varit dum sedan i somras kannas av och det blev kallt har inne. Dessutom stack det till i magen som det gör ıbland. Nu vantar jag pa att bedövningen ska sla till ıgen bara för att den var bekvam.
Det ar som vanligt redan mörkt ute och jag ska sart börja göra mıg klar för att aka till farmor. det ar konstıgt att ınte aka tıll Legdea mer, och det ar konstıgt att inte vara med pappa ıdag men det ar som det ar. Det krackelerar langsamt runt om mıg och jag har accepterat det för det arvad tiden gör. Posıtıvt, kanske ınte men jag tıllater mıg sjalv ınte att ma dakıgt över det. Istallet blır jag nordısk och kall mot det mesta förutom en eller tva personer. Det som ar tungt ar att en av dom, den första jag tanker pa ar sa langt borta. Kanske ar det han som gör att bedövnıngen slapper da och da för det gar ınte att döjla saker för honom. Och mamma bara vet allt. Fina mamma.
Fast det basta ar anda nar man ınte behöver vara bedövad. Som har.
