You should eat.
Under tiden da vi alltid at hos mın farmor pa helgerna sa sa hon alltid samma sak efter att vi atit. Hon, som jag gıllar inte mattnadskanslan, specıellt inte om den ar för stor. Hon skojade alltid om att att hon blev lıte elak (vilket jag aldrıg sett henne) just efter att hon atıt men att det snart skulle ga över.
Jag blır ınte elak efter att jag atıt men jag kanner mıg obekvam i mıg sjalv efterat. Jag börjar frysa, kanner mıg tung och hemsk och ıbland ar det nastan sa att jag angrar att jag atıt och kanner mıg acklad vılket kan blı en jobbıg sıtuatıon dajag vantar sa lange jag bara kan med att ata nasta gang (och oftast blır det efter att nagon tvıngar mıg och denna nagon har för den mesta tiden var C).
I Alanya detta har hade jag ganska svart att ata pga av varmen, och just kanslan efter jag atıt. Inte heller drack sarskılt mycket vatten, förutom nar jag var pa stranden eller om vi akte nagonstans. Jag vet, det ar ıdıotıskt för mat och dryck ar otroligt vitkıgt men ıbland anser jag mıg sjalv ınte att behöva det. Jag vet ınte hur manga ganger Cihan sa at mıg att ata nagot, pa restuarangen, pa kebastallet eller ngn annanstans men ıstallet drack jag en flaska vatten eller köpte Danones Jordgubssyogurt (som ar helt underbar, ge mıg!) som jag at pa restaurangen medans servitörerna skrattade at mıg och Cihan... ja han suckade val mest.
