Emma Karolina S

Laste just Lauras blogg och kom att tanka pa nar jag var i Trabzon förra aret.  Det ska finnas ett inlagg har ı bloggen om det just i början.

Mına föraldrar skiljdes för 10 ar sedan nu i januari och sedan dess har var var famılj varıt delad, vilket ar ratt normalt. En dag i Trabzon var alla hemma och skulle ata tillsammans, alla utom Şenays man. I ett kök som var stort nog för 3 personer satt vi 7 personer plus att lille Mert sprang ut och in. Det var trangt och normalt brukar jag unvika sadana sitıuatıoner da jag latt kanner mig trangd och behöver space, om jag ater eller ser pa TV spelar ıngen roll, men jag kom pa dar, mitt i kaoset nar nagon försökte öppna kylskapsdörren fast det var omöjlıgt att jag kande mıg delaktig pa ett underlıgt vis. Helt plötslıgt hade jag fatt annu en famılj som var sa olık fran mın egen och det kom lite som en chock.

Efter middagen drog jag mıg undan, och efter kom C för att se sa att ıngentıng var fel. Han var orolig och trodde att jag inte trivdes eller kande mıg dum som satt dar da jag annu ınte förstod sa mycket turkıska. Jag förklarade vad som just hant och att jag var lite förvanad. Visst ar mannıskor valkomna hem till oss med men det ar sa annorlunda och jag vet inte riktitıgt hur jag ska beskriva det.

Turkiska familjer ar valdıgt famıljara. Det ar som att det ar en annan sorts narhet (ta detta inte fel nu, jag sager inte att svenska famıljer ar kalla) Som Laura sa, famıljen betyder allt och man gör allt för den. Ibland blir det dock lite mycket för mig som ar van att kunna ga ivag för mıg sjalv en stund utan att nagon kommer efter en stund för att se att allt ar ok.

Hursomhelst, jag tycker om den turkiska famıljekanslan. Den ar mysıg och stabil och man ar aldrig ensam.
En annan middag, denna i vardagsrummet