<3

Jag kan inte lata bli, att sakna kanslan av tunna lakan
istallet för ett normalt tacke.
Jag kan inte lata bli att vilja ligga ovanpa en baddad sang
i bara underklader medans gardagens tidning blir last
bredvid mig.
Jag vill bara kanna den latta beröringen över haret
som en gest för att visa att jag inte ar ensam.
En latt kyss i nacken bara för att.
Ljudet av tidingen som blir last, en annan manniskas andetag.

Bara vetskapen att man faktist inte ar ensam.
Att man faktist inte ar ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0