Emma Karolina S

Jag ær glad att det bara finns en Dolce Vita, eller att det bara står en hæst som Dolce Vita hos oss. Vi har vart ute på tur nu i flera dagar och det har gått helt ok. Men inte idag. Vi kom inte alls långt, så skulle hon hem - vilket gjorde att jag vænde henne mot det håll jag ville till. Och så fortsatte det tills vi nådde den punkt att vi bara snurrade runt, runt, runt runt. Jag hade ingen chans att får henne framåt, och allt hon skulle var hem så då provade jag att kontrollera hur fort vi snurrade, åt vilket håll och nær detta førbaskade snurrande skulle sluta. Tillslut børjade det gå lite væl runt i huvudet på mig iaf men inte f'n att vi tog oss framøver.

Så då børjade vi rygga, och vi ryggade rætt længe. Så vænde jaf och provade rida normalt, alltså med nosen framåt. Det gick bra, ett tag. Tills vi børjade snurra runt igen, och stegra. Och helt pløtsligt så var vi uppe i skogen, 2 sekunder senare långt nere på åkern på andra sidan vægen. Jag kænde mig lite som en vante, Dolcie var mer som programmerad robot som stængt av reaktioner. Iaf, nær jag fått en del av min vilja fram, så visste jag rætt væl att jag inte hade tillræckligt med kraft kvar att snurra runt ænnu mer innøver dalen så jag fick på något sætt in hæsten i ridhuset. Dær galopperade vi, i rætt øppen form vilket var allt jag kunde åstadkomma, ganska længe, i mitt tempo.

Tur nog, var de andra hæstarna snælla. No troublemakers. Egentlig ær Dolcie det med, men jag antar att något inte var bra idag. Men men, imorgon ær det en ny dag!