Solvarm frukt & Confession
Solen skiner ute, det ær otroligt varmt och skønt ute på balkongen, jag ær ensam hemma men jag vill bara spy. Jag ska erkænna något. Kanske om det bara kommer fram i ljuset så kan vænda ryggen till det och inse att allt bara ær tankar i mitt huvud och att ingenting ær fel, med mig.
Jag steg upp før inte så længe sedan, normalt om somrarna sover jag dåligt och just dærfør den sena uppvakningen, Mitt i ett tøcken har jag någonstans slæppt ut hunden men sedan gått tillbaka till sængen. Klædseln ær enkel, bikini och pyjamas shorts. Det sjuka ær, ja hær kommer det - att jag innnan jag gå upp før att ordan frukost så stæller jag mig framfør spegeln, och pratar med mig sjælv. Sæger till mig sjælv att jag ser ok ut. Att jag inte ær tjock och att trots min svullna mage så ser den rætt platt ut. Sæger till mig sjælv att tonen på huden ær fin efter gårdagens timmar i solen och att det passar till det blonda håret.
Såklart, efter detta finner jag en våg och stæller mig på den, inte en utan två gånger. Den visar samma sak och det ær enligt många lite før lite något som jag sjælv inte ser. Dær igen, sæger jag till mig sjælv att det ær att bra tal och att jag faktist ær fin som jag ær. Æter frukost med magknip i solen, vill bara spy upp kiwi och bananen. Inte før att att jag tror att detta kommer gøra mig tjock, utan før att det smakar liksom før mycket. Kænner igen magknipet, och inser att det kommer følja med mig i två, tre dagar, letar efter tampax.
Och nu, nu sitter jag hær. Visst kan allt detta komma lite med den dær underbara veckan men jag vet att detta inte bara ær något som finns en vecka i månaden. Snarare 3 och en halv. Inte tro nu att jag inte æter, før det gør jag. Jag æter allt som jag æter, alltså allt utan gris och kyckling, fisk och så massiva biffar. Jag trycker i mig choklad och is med jæmna mellanrum och mår bra efteråt. Men det ær just det, att jag måste sæga till mig sjælv det jag gør.
Kanske ær det dærfør att jag ær ensam och så jævla ensam som jag kænner såhær. Kanske ær det den kænslan jag haft så længe kan minnas att jag inte ær bra nog som væxt (fyfan Emma sluta upp med det dær) jag vet inte. Jag vill bara ligga hær nu, men jag ska ut. Ska jag ligga ner ska det inte vara under mitt tæcke utan i solen. Jag måste dessutom ut och gå och førbi centrum och Kiwi. Och detta kommer jag att gøra. Men starten på dagen kænns sjuk. Men det blir bara mer och mer normalt.
Jag steg upp før inte så længe sedan, normalt om somrarna sover jag dåligt och just dærfør den sena uppvakningen, Mitt i ett tøcken har jag någonstans slæppt ut hunden men sedan gått tillbaka till sængen. Klædseln ær enkel, bikini och pyjamas shorts. Det sjuka ær, ja hær kommer det - att jag innnan jag gå upp før att ordan frukost så stæller jag mig framfør spegeln, och pratar med mig sjælv. Sæger till mig sjælv att jag ser ok ut. Att jag inte ær tjock och att trots min svullna mage så ser den rætt platt ut. Sæger till mig sjælv att tonen på huden ær fin efter gårdagens timmar i solen och att det passar till det blonda håret.
Såklart, efter detta finner jag en våg och stæller mig på den, inte en utan två gånger. Den visar samma sak och det ær enligt många lite før lite något som jag sjælv inte ser. Dær igen, sæger jag till mig sjælv att det ær att bra tal och att jag faktist ær fin som jag ær. Æter frukost med magknip i solen, vill bara spy upp kiwi och bananen. Inte før att att jag tror att detta kommer gøra mig tjock, utan før att det smakar liksom før mycket. Kænner igen magknipet, och inser att det kommer følja med mig i två, tre dagar, letar efter tampax.
Och nu, nu sitter jag hær. Visst kan allt detta komma lite med den dær underbara veckan men jag vet att detta inte bara ær något som finns en vecka i månaden. Snarare 3 och en halv. Inte tro nu att jag inte æter, før det gør jag. Jag æter allt som jag æter, alltså allt utan gris och kyckling, fisk och så massiva biffar. Jag trycker i mig choklad och is med jæmna mellanrum och mår bra efteråt. Men det ær just det, att jag måste sæga till mig sjælv det jag gør.
Kanske ær det dærfør att jag ær ensam och så jævla ensam som jag kænner såhær. Kanske ær det den kænslan jag haft så længe kan minnas att jag inte ær bra nog som væxt (fyfan Emma sluta upp med det dær) jag vet inte. Jag vill bara ligga hær nu, men jag ska ut. Ska jag ligga ner ska det inte vara under mitt tæcke utan i solen. Jag måste dessutom ut och gå och førbi centrum och Kiwi. Och detta kommer jag att gøra. Men starten på dagen kænns sjuk. Men det blir bara mer och mer normalt.
Kommentarer
Trackback
