Emma Karolina S

Då och då i Trabzon, nær jag var trøg och långsam kunde C fråga om jag verkligen skulle bli med till restaurangen. Jag sa før det mesta ja, før att sitta ensam hemma med några halvsuddiga turk kanaler gør mig aningens rastløs. Hærom dagen pratade vi på msn samtidigt som han gjorde sig iordning før att dra till jobbet. Faktist kan han prata med mig och gøra en del annat samtidigt, hehe.

Mitt i allt, stæller han frågan. Som han alltid gjort ansikte mot ansikte; "Blir du med?" Det høgg till och jag kan inte hjælpa det. Før såklart att jag ville bli med. Såklart att jag ville det, før det skulle innebæra att vi var tillsammans. Det hade inte spelat någon roll om det så var till det sjaskigaste, røkigaste baren han skulle till, jag ville bli med.
"Jag ær redan klædd och klar, så du ligger efter" svarade jag. "Och inte tro att du åker utan mig". Han log, eller skickade en smilande gubbe. Några ord som skulle ersætta ett skratt. Sedan blev det tyst. Tystnaden sæger mer, før nær något brænner ær vi båda tysta.

Igår bad jag honom finna jobb åt mig i Turkiet. Och någonstans att bo. Jag vet hur stor sannolikeheten ær att detta skulle ske(visst, jag kan få ett jobb på en turistord, men jag vill inte till ett sådant stælle), men ændå.

Så, ja. Jag blir med. Jag blir med till værldens ænde...