the butterfly effect
Kænslan i min kropp just kom igår, och vill liksom inte slæppa taget. Jag vet inte riktigt vad det ær, om det ær oro eller stress eller ja... ingen aning alls. Det snurrar runt en del i mitt huvud, om det mesta och vardagen, om framtid och dåtid. Jag vet, dåtid ær dåtid, hursomhelst.
Har kikat på avtalet med gymkort, och tydligen måste man binda sig ett år annars blir det rætt dyrt. Nær jag tænker efter ær det såklart rætt naturligt, men det hær ær aningens nytt før mig. Dom hade ett slags "familjeavtal" då det blev lite billigare så jag tror vi kommer køra på det. I kortet ingår æven solarium så antagligen sparas det in lite peng dær. Jag ær inte den som solar mycket, men det hjælper mot vintertrøttheten och ibland så fuckar min hud ut totalt och då ær det rætt skønt att få den back on track lite snabbare med hjælp av just lite sol. Jaja, vi får se vad som hænder.
Pinsamt nog skulle jag gærna lægga mig och sova nu. Det beror nog på sinnestæmning då jag gærna stænger av i situationer dær jag inte riktigt vet vad jag ska gøra med vad som ær inne i mig. Jag minns det særskilt från perioden innan jag och Cihan blev tillsammans. Ofta slutade det med att han och några andra føljde med oss hem och lagade mat på kvællskvisten och nær det blev allt før mycket før mig så gick jag och la mig, utan att vara trøtt men huvudet strejkade totalt før inom mig på gick kriget vad jag skulle kænna. (Jag hade ju bestæmt mig før att inte kænna något alls, men kænde något som jag inte visste alls vad det var, vilket skræmde mig totalt ur vettet) En gång, nær jag istællet før att bara dø av på soffan medans alla andra satt på balkongen, gick jag faktist in på sovrummet. Det tog ett tag, och så kom han efter, fann tutan från min student, vilken han faktist fortfarande idag har ståendes på sitt skrivbord, sprang runt med den før att sedan komma tillbaka till mig. Vi blev avbrutna den kvællen, ingen hann sæga något innan resten av gænget stormade in. Nær jag tænker efter så hade jag kanske kunnat øppna upp lite av det som fanns inne mig just då, bara før att det var rætt øgonblick, men vem vet? Då hade allt kanske varit annorlunda idag?
Det ærligt talat suger i mig, i hela kroppen av saknad. Och dagarna går inte fort nog. Jag vill dit nu. Jag vill ha ett liv nu, direkt nu, dær det ær vårat liv och inte varsitt på avstånd. Det skulle vara så skønt att få børja leva fullt ut.
Mitt gamla vardagsrum (bilden kommer från my2base.com)
Jag och tutan :)
Har kikat på avtalet med gymkort, och tydligen måste man binda sig ett år annars blir det rætt dyrt. Nær jag tænker efter ær det såklart rætt naturligt, men det hær ær aningens nytt før mig. Dom hade ett slags "familjeavtal" då det blev lite billigare så jag tror vi kommer køra på det. I kortet ingår æven solarium så antagligen sparas det in lite peng dær. Jag ær inte den som solar mycket, men det hjælper mot vintertrøttheten och ibland så fuckar min hud ut totalt och då ær det rætt skønt att få den back on track lite snabbare med hjælp av just lite sol. Jaja, vi får se vad som hænder.
Pinsamt nog skulle jag gærna lægga mig och sova nu. Det beror nog på sinnestæmning då jag gærna stænger av i situationer dær jag inte riktigt vet vad jag ska gøra med vad som ær inne i mig. Jag minns det særskilt från perioden innan jag och Cihan blev tillsammans. Ofta slutade det med att han och några andra føljde med oss hem och lagade mat på kvællskvisten och nær det blev allt før mycket før mig så gick jag och la mig, utan att vara trøtt men huvudet strejkade totalt før inom mig på gick kriget vad jag skulle kænna. (Jag hade ju bestæmt mig før att inte kænna något alls, men kænde något som jag inte visste alls vad det var, vilket skræmde mig totalt ur vettet) En gång, nær jag istællet før att bara dø av på soffan medans alla andra satt på balkongen, gick jag faktist in på sovrummet. Det tog ett tag, och så kom han efter, fann tutan från min student, vilken han faktist fortfarande idag har ståendes på sitt skrivbord, sprang runt med den før att sedan komma tillbaka till mig. Vi blev avbrutna den kvællen, ingen hann sæga något innan resten av gænget stormade in. Nær jag tænker efter så hade jag kanske kunnat øppna upp lite av det som fanns inne mig just då, bara før att det var rætt øgonblick, men vem vet? Då hade allt kanske varit annorlunda idag?
Det ærligt talat suger i mig, i hela kroppen av saknad. Och dagarna går inte fort nog. Jag vill dit nu. Jag vill ha ett liv nu, direkt nu, dær det ær vårat liv och inte varsitt på avstånd. Det skulle vara så skønt att få børja leva fullt ut.
Mitt gamla vardagsrum (bilden kommer från my2base.com)
Jag och tutan :)
Kommentarer
Postat av: Sofiya
ja dom sa att de skulle ta 2-3 dagar bara. men jag hoppade de o väntade lite extra, man vet ju oxå att saker kan ta lite längre än vad dom säger så ja ville va på säkra sidan :P
haha härlig bild, den sista :D
Trackback
