A person who truly loves you will never let you go, no matter how hard the situation is.
För 3 ar sedan sprang jag som bara den. Jag sprang, och efter kom han. Jag kunde, inte pa nagot satt första VARFÖR den dar envisa turken inte gav upp nar det fanns ett hundratl andra blonda tjejer i stan (sedan fick jag lara mig att jag var motsatsen av vad han tidigare varit tillsammans med men men) Vi var vanner, men sa gick det inte vara vanner för han kande och ville mer och ville inte jag sa ville han inte se mig men han samtidigt kunde han inte halla sig borta. Ar det bara jag som skrattar nar jag skriver detta?
Kul ar, att jag i Resedagboken namnde att jag traffat honom första gangen, i en mening utan att veta varför. Fanny undrade dom om nagot var pa gang och ni kan val gissa mitt svar. İ samma svang började aven mamma tjata, fraga om jag traffat nagon. NEJ, för guds skull. Jag traffar en massa manniskor varje kvall men jag har inte traffat nagon.
Eeeh ja. Om 2 veckor firar vi 3 ar sedan första pussen. Sa V sager 3 ar sedan vi blev ihop. Da ar det ocksa 3 ar och 6 veckor sedan vi traffades för första gangen, typ. Usch vad alla hade ratt och jag fel. Hur kunde jag ha sa fel. Och hur kunde mamma veta innan jag visste? OCH, det ag fortfarande fragar honom, 'Why didn't you give up on me?'
2007, innan utgang
Har nagonstans vande det. Ni ser ju sjalva, jag kan inte ens vara allvarlig. :)
Pa Balikcilar av alla stallen.
Tja, Jag tanker inte rakna alla tillfallen, eller manniskor som verkligen gjort det vad dom kunnat för att inte se oss tillsammans. Jag förstar inte alls varför, och har nu insett att dessa manniskor aldrig kommer att förandras. ngen vet saklart vad som kommer handa. Men vad som hander, sa har vi iaf klarat av en hel del. Allt fran familjer till vanner, distans och turism. Och det etyder va nagot?
Och jaaa, Fanny. Du hade ratt. Mamma med. Mathilda med. Ja alla utom jag hade ratt. Men ibland maste det helt enkelt vara fel för att bli ratt :)
Vet du vad, jag lärde mig att laga cay för 2 veckor sedan... :P Efter så här många år i Turkiet är det nästan pinsamt. :) Men i Istanbul använde vi alltid tepåsar så jag skyller på det. :) Nu börjar jag bli expert, jag vet skillnaden på acik och demli cay och hur mycket jag ska hälla i teglasen. Övning ger färdighet heter det ju. :)
Om du undrar varför jag inte kommenterar så har jag massa strul med att komma in på din blogg. Igår funkade det inte ens att skriva bloggadressen. Blir galen. Detta kunde jag se nu men inte resten...suck. Är det bara jag som har problem? Verkar vara mest med din blogg, ibland Sofias, Lauras och Sofie samt några blogg.se till men din är varje dag. Så tröttsamt men jag kämpar vidare.
