Emma Karolina S

Det har börjat igen, drömmande. Jag vet inte vad det är som gör det så verkligt, men verkligt känns det till och med när jag vaknar. Inatt var jag gravid, vilken månad vet jag inte, men magen hade just börjat synas och med andra ord började folk förstå och gratulera. Känslan var så verklig att när jag vaknade undrade jag om jag kommit ihåg att berätta att han skulle bli pappa... Haha. Så sjukt, så verkligt att jag till och med hade handen på magen när jag slog upp ögonen... Inte tro nu att jag planerar att just bli gravid - jag är för ung och inget barn ska födas in i denna situation.

Kanske beror det på, frågan som ställdes utanför restaurangen igår. Såklart när vi gifter oss, när bröllopet står. Visst anordnar ni det här så vi får vara en del av det? Visst är det väl dags? Inte ryck på axlarna åt mig, jänta! Jag bara log och fortsatte rycka på axlarna. Herregud, bara tanken på att 300 människor ska se på mig, och att ca 280 av dessa är helt okända... Det skrämmer mer än själva löftet. Jag menar att det räcker med familjen och de närmaste vännerna - till oss två. Men tydligen ska hela familjens bekantskaper bjudas, sådana man aldrig annars träffar. Eeeh. Hjälp! Är jag ensam om det här? Är jag okulturell och envis om jag inte vill ha 270 okända på mitt kanske framtida bröllop? Jag är en ganska öppen person, men inte så öppen. Inte så ogenerad... Som skandinav är väl inte släkten lika viktig för mig heller. Visst, jag vill ha min familj där, om den dagen en dag kommer, men inte släkten. Inte dom jag knappt pratar med. Men, är det ok? Eller anses det snålt och otrevligt? Kan man kutta ut typ 90 % ur släkten bara sådär och ha en någorlunda privat fest i turkiet?

Inte nu för au jag planerar att gifta mig imorgon. Jag funderar.