Emma Karolina S

Det är ärligt dags att ta tag i saker nu! Jag menar, snart finns ingen tid att göra det ska göras. Jag måste med andra ord skärpa mig. (Jag tänker mest på en grej då, och ni kanske förstår vad det är?)

Vi snackar 47 kvadratmeter. Där ca 97 procent är täckt av damm, jag vet jag är vidrig, och 50 av kläder och påsar och skor och andra saker. Just det faktum att jag endast dammsugade lite snabbt sådär i... Maj gör ju inte saken bättre eller mig mindre vidrig. I'm messy, I know.

Nae, om man skulle... fast jag har 10 minuter kvar av min rast. Baksidan nästa? Jag tror så. Ja, vi säger så.

I brist på annat har jag skummat genom min och Erikas resedagbok från förra sommaren och jag inte låta bli att le. Våran toalettpapperskris, våra lata dagar, våra galna nätter och några aningens sorgsna hejdåvises moments.

Eftersom nästan nästlas Cihan in i storyn, vilket är aningens roligt med vår historia och hur allt blev till. herregud vilket sommar det var, och vad det ledde till!

Kunde inte heller låta bli de jag skrivit när jag var  i Trabzon, och vilka minnen, sånt som jag inte tänkt på. Som den dagen då vi lekte med Mert ute i parken, eller den där jäkla korken. 

Borde man säga godmorgon är den här tiden på morgonen? Iaf, jag har just varit ute med Rufus samt hälsat och kollat Zaga lite. Så det finns bara en sak kvar att göra, cykla. Men, med mp3 s¨bör det ju gå och det är ju neråt mest hela vägen tack och lov!

12 mornar kvar att vakna, 13 dagar kvar här. Oh my. Och nu är det dags att ta sig till jobbet.

Jag borde sova men det är svårt. Dels för att jag har nu tillgång till internet annars än på jobbet. dels för att jag är rädd att jag inte ska vakna om Cihan ringer, dock har vi redan pratat sådär 3 gånger idag men jag är nyfiken om han har några nyheter! Okej, sen så saknar jag honom också. Där kom det, erkännandet som är lika vanligt som rinnande vatten i västervärldens toaletter.

Bör jag lägga av, är jag fånig och dum? Dessutom är jag hungrig men här finns inget att äta. Det närmaste jag kommer till mat är jordgubbssylt vilket jag borde tänkt på då jag slutade. Jag kunde köpt en yoghurt eller något!

Anyway, mat finns på jobbet, och jag har äpplen i min väska som ska fylla ut min mage under cykelturen imorgon. Jag vet, det är inte hälsosamt men jag är inte alltid vettig. Jag kommer säkert äta ngt på jobbet i morgonbitti så det är lugnt. Who needs food?

Jag tror jag har med ca 12 ombyten till överkroppen, samt en klänning, 4 bikinis, 3 jeanskjolar, 2 par jeans ett par jeans shorts, 2 par strandshorts, 1 strandkjol, samt 3 pars skor, 2 badlakan, 2 telefonladdare... Är det ngt jag glömt?

Den här timmen var lång, och jag har hunnit blivit trött och slö. Dock är det för lite tid kvar för att jag ska kunna sova en stund, vilket kanske inte alls är så nyttigt. Mitt huvud har samtidigt bestämt sig för att göra ont, trot att jag faktist har linser idag. Kanske är det spänningar i käken igen. Hej betskena, var har jag lagt dig?

Jag sitter och funderar lite lätt på hur jag ska tillbringa tiden på Arlanda, mellan sådär 12.20 - 23.40. Säg att jag får tag på min väska vid kvart i ett, sedan kan jag lämna in den igen vid 22. Däremellan ska jag iaf äta, gå runt en massa, internet finns så det kan komma ett blogg inlägg, telefonen kommer säkert användas (min nya, höhö) sen ska jag borsta tänderna innan jag lämnar in väskan. Jag vet, jag är patetisk men jag kommer vara ensam där, så något måste jag ju underhålla mig med, så om det är att borsta tänderna so will it be. Något mer tips på hur man fördriver sådär 11 timmar på Arlanda?

That reminds me, jag måste köpa Omeprazol till min stackars mage som jag inte direkt tar hand om. Hur jag nu ska komma ihåg det.

Detta inlägg kommer bli kort och inte säga mycket, men det är ännu en walk down memory lane. Jag stod med en borste i hand och dammade av den kopparfärgade halsen då två små flickor kom fram och klappade hennes mule. Kort därefter kommer en helt cool lugn mamma som kliar henne i pannan.

"Mina flickor gillar henne mycket. Dom önskar att hon gick på deras lektioner." Hon ler.
"Hon är snäll" ler jag tillbaka "det är bara synd att hon inte får vara kry". Jag byter borste.
"Ja, jag skulle lätt kunna ta med henne hem och bädda ner henne bredvid mig."
"Jag sover bredvid henne då och då." Jag skrattar lätt och klappar hennes hals.
"Flickorna säge att du är här jämt. Att hon är som din." Mamman tittar på mig och sedan på sina flickor.
"Ja, hon är min bäbis. Min bästa vän." Jag kysser hennes mule.
"Det märks på er."

Jag kom nästan helt utan orsak att tänka på en grej idag. Jag minns den dagen jag satt mittemot min pyskologlärare i kurs A och diskuterade genom kursen och vad som blivit sagt, denna diskussion ledde sedan till att jag fick göra provet muntligt och det är till den andra delen av det muntliga prov jag vill komma.

En av frågorna var, hur gör du dig själv mest illa utifrån dessa perspektiv? Jag min drummel rabblar och rabblar tills min lärare bad mig vara tyst för att gå vidare till nästa fråga, för att senare fråga om jag praktiserade det jag sagt. Jag ryckte på axlarna, för att sedan skaka på huvudet men för att till sist säga lite, ibland. Inte för att jag ville men för att det var enklare än att ta itu med saker. Då fick jag frågan, hur jag gjorde för att må motsvarigheten, alltså bra. Jag svamlade till något om hästarna och bra vänner vilket var helt sant men det lät nog en aning tunt.

Hursomhelst, när jag kom att tänka på detta samtal så kom jag också på att det inte är på samma sätt längre, eller kanske ibland men nu vet jag vad jags ka göra för att må bra, sen att det oftast är saker man inte bara gör sådär utan en aning planering krävs är en helt annan sak. If there's a will, there's a way som någon brukar säga.

Ikväll åker jag till Erika efter jobbet, så efter att jag stängt OK så blir det duschen sen bussen, (haha, jag rimmar vad roligt!) Nu funderar jag dock på om jag ska gå ut en sväng i solen igen. Har ju dock en ca 30 minuter kvar på min lunch och det är väl bäst att passa på, eller vad sägs?

Nu får jag gå hem, vilket jag ska inom några minuter. Frågan är bara vad jag ska göra där hemma, så det lär väl bli tv ett tag och sedan lite packning. Just nu är jag trött och skulle vilja sova men vet mycket väl att det inte kommer vara så när jag kommer innanför dörren om sådär 20 minuter.

Ikväll gör jag ett expriment och hoppas på att bli positivt utfall. Dock är jag inte riktigt säker men ja, hoppas kan man väl eller?

Jag försöker skaka av mig gårdagen, eller snarare kvällen och är glad över att jag jobbar. Trots att det kändes som att gå en mil för att ta sig hit, och att kylarna skriker så är det skönt att vara här. Förmodligen kommer jag vara helt slut när passet är över, förmodligen kommer jag att kunna sova lite på eftermiddagen.

Trängd mot väggen igår, bokstavligen, insåg jag att... jag vet inte hur jag ska säga det. Att jag inte är den jag önskas vara. Jag skrek ut vad jag tyckte och funderat på länge, skakade och kämpade för andan för att sedan bryta ihop. Jag vet inte hur jag ska göra idag, jag vet inte. Om febern lägger sig så kanske jag tar tjuren vid hornen. Om inte ska jag nog sova bort dovheten inombords.

Om 3 veckor är det bara timmar kvar. Då är jag färdigpackad och invirad i resfeberns yra. Om 3 veckor och en dag sover jag gott.

Änglar, tack.

- Hela Alanya skakar.
- Menar du det?
- Ja, du vet sådär när jorden skakar.
- Jo. (Leende)
- Jag trodde första tt det hela var ett skämt. Skällde ut min akompisar och sa åt dom att lämna mig i fred.
(Leende)
- Men hela Alanya skakar. Och jag saknar dig.

Ja, det är fruktansvärt livat här. Jag stressar ihjäl mig. Eller inte, jag står mest och funderar eller spelar "make me a celeberty". Idag blev jag uppflyttade till nivån Big Shot och köpte en våning i Paris. jag som inte ens kan prata franska eller ens njuta av språket.

Angående funderandet är det aningens vimsigt och kaotiskt, med andra ord inte organiserat. Men, det börjar avta nu så kanske att det kan bli en så trevlig kväll det kan bli när man jobbar. Aouw Aouw.

Hej kloak, it's been a while. Jag minns dock lukten och känslan av att plaska runt i jag vet inte vad och jag vill inte heller veta.

Från det ena till det andra, ett hopp utan det minsta försök till övergång. (Who cares?) Jag har ca 4 timmar kvar att jobba, det känns som ett år och jag vill tillbaka under mitt täcke samtidigt som jag vräker i mig alla sorters fika. Men, det ska nog gå bra tror jag.

Återkommer nog senare. Nu blev det torka och det är dryt att stå upp och skriva.

Nu är dagen slut och jag ska ta och dra mig härifrån. Jag tror jag lyckades med allt denna gång, men utgången ses väl fort imorgon. Jag tror till och med att jag ska ta med mig en film hem. Det spelar ju som ingen roll om jag inte skulle se den.

Jaja, we'll be seeing eachother!

Jag bokar inom snar framtid.
En resa fattar ni va?
En sjukt härlig enkelbiljett hem.
Get it?

(Ja, jag ler vid tanken.)

Jag bryr mig inte om den kommande striden.
Det får ta det det tar.
För det kommer bli bra snart.

27 f*cking days!

Killen är mosad vid det här laget och jag bryr mig inte om att köra talet "våld löser inga problem". Thanks askim.

Samtalet igår var en anings speciellt, blandat med allvar och våra onormala ljud som upprepningar. Jag hade nestämt mig att sova faktist, att kanske missa samtalet och på så sätt slippa svedan som infinner sig när jag lägger på. Men, det kunde jag inte. Det gick inte och samtidigt som det sved och kliade så blev jag varmare inombords eteråt.

Hej, jag är en nörd.

Jag överproducerar i brist på annat att göra, (ja, jag är kvar på jobbet) men nu tror jag att jag ska gå. Eller jag borde väl. Mat kanske skulle vara bra om jag fick i mig? Pappa nästa med andra ord. Om dom nu inte redan ätit. Vi får allt se.

"Emma?"
"Mm, ja."
"Är du kvar?"
"Ja, jo jag är här."
"Du tänkte. Vad tänkte du på?"
"Ingenting. Bara en massa gröt du vet."
"Men du tänkte."
"Ja."

Jag vill till sängen, kurra ihop mig och känna mig stark när James Frey bryts ner för att byggas upp igen. Just nu sitter jag kvar på jobbet fast jag slutat. Jag vet inte var jag ska gå nämligen. Till mamma, eller till pappa. Jag vill ingenstans, men vet inte alls var jag ska ta vägen.

33  gun sonra...

Och allt vad det innebär. När jag kommer hem efteråt ska jag dock fortsätta packa tror jag. Provpacka. Det stillar saknaden, och påskyndar dygnet. Jag vill bara stiga av planet, känna den lilla paniken över att han kanske är sen (vilket jag kommer veta är dumheter sedan) Jag vill slåss med resten av passagerarna om att nå fram till min väska. Jag vill gå ut och se de flesta röra sig mot transfer bussarna. Jag vill känna pirret i magen. Jag vill känna lukten. Jag vill le.

Sol idag, men dagen började ändå med att jag önskade att den skulle ta slut. Dumma förskylning! Har just ätit lunch i solen, men jeansen gjorde att det blev aningens vimmelkantigt så nu ska jag snart dra mig till fikarummet och... sova en halvtimme? Vad annars att görapå lunchen liksom?

Anna och Erika, ni har så rätt och jag vill inte ens veta hur detta skulle gå utan er! Lots of love.