Emma Karolina S

Idag, idag är sommaren här. Det är inte första gången jag säger det men förta gången i Sverige. Åkte ner till Sikeå och kollade på hopplektionen som Annika hade i ridhuset. Det hela slutade med att jag ska åka till Jomyra och rida på tisdag. Det ska bli kul, och att få komma ut själv bara et gör att jag ser framemot det ännu mer. På ett sätt känns det kul att fara till Jomyra också, det var över ett år sedan jag red där, och jag har saknat det. 

 Jag slängde på mig shorts och bikini när vi kom hem och har faktist fått färg efter nära 2 timmar i solen. Det var otroligt skönt och jag kunde faktist slappna av, tack vare min mp3 men det gör det samma.Jag har fått tillbaka min rand efter bikinin, även om den är loten och svag så syns det. Och det gillas.

Igår var inte särskilt annorlunda mot andra kvällar, jag kunde inte sova. Jag valde en lång tråkigt gammal film och efter fyra timmar så trodde jag att jags kulle vara trött, men inte det. Så, jag bestämde mig för att ringa Cihan (tredje eller fjärde gången vi pratdes vid igår, ja). Han är vaken tänkte jag, det är alltid vid den här tiden men jag hade fel. Sömndrucken och helt borta svarade han "Hej du" och jag skämdes. Ännu mer skäms jag nu när han sgat att han inte kunde somna om efter det. Sorry. Vi hade dock ett mysigt samtal om allt och ingenting. Så som vi brukar ha det och det hjälper, det är aloe vera för hjärtat. Dessutom är han extra söt när han är yr och nyvaken. ♥

Jag vill shoppa. Och jag ska nog ta och göra det snart. Det finns ett somrigt enkelt linne på lord som jag vill ha. Fast jag funderar på att kolla inne i stan om det kanske finns andra färger, inte för att färgerna på lord är fula men jag skulle vilja ha ett vitt. Och en massa mer. Lite måste jag ju unna mig, eller hur?

Jag kan inte låta bli att gilla den här bilden, bara från ingenstans. Jäklar vilken sommar vi hade.


Jag kan inte annat än tycka att jag är brun (benen iaf). Vi var uppe i bergen, åt vaddetnuheter och fotade.


Kvällsfördrivet på CH. Vi blev ganska bra, eller hur?

• Internet hos pappa är dött.
• Det är bajs.
• Sisådär 10 veckor kvar.
• Nu sminkparty hos Åsa

Seni özledim.

Idag höll Kurry sin del av avtalet. När jag närmade mig pappas hus så kom katten som på beställning, och hängde med in till skillnad från de senaste gångerna jag skulle släppa in honom och han befann sig någon helt annanstans än vid huset.

Jag har kommit på mig själv att inte göra så mycket på dagarna. Visst, idag har vi varit med blommor tillfarmor  och jag följde med Åsa och Kalle på promenad och spårning men i allmänhet liksom. Det är lite drygt, men igår fick jag veta att jag får börja jobba tidigare än planerat. Visserligen bara 2 dagar mitt i veckan men det är något iaf.

I helgen ska jag måla hus, det är arbetsdag i mammas bostadsförening och då hon är sjuk och Hasse i Malå så finns det bara ett att göra. Jag är dock kass, och måla hus är drygt men man måste ju ställa upp. Förhoppningvis är det bra väder också så kanske kan jag få lite färg!

Igår kunde jag verkligen inte låta bli att skratta när jag pratade med Cihan. Egentligen sas inte mycket, men has jakt efter Erika var rätt kul. jag förslog alla möjliga ställen där hon kunde vara men han kunde inte alls hitta henne. Tillslut gav han upp, lite moloket. När jag tänker på det, är det kanske inte så länge kvar tills jag kan åka iaf, bara jag kan komma igång med att jobba så kommer tiden gå snabbare och istället för veckor tänker jag i möjligheter. Dock är det jobbigt, särsklt när det börjar närma sig kväll. Jag saknar honom, och det är utan att det går att stänga av. Det finns hela tiden där.

Av någon anledning blev jag sugen att vara på Corona nästa vecka då Alex Guadino spelar. (Vad har hänt med mig?) Jag frågade lite oskyldigt om Cihan ville hänga på, men då han frågade "hurdå" så kom jag som på att det skulle bli lite svårt. Egentligen är det väl ingen svårare fråga, man kan ju vilja utan att kunna. Eller hur?

Hemkommen från jobbet, där allt går bra! Jag trivs, och det är väldigt skön känsla. jag funderar på att gå på personalfesten också, om jag nu inte jobbar dagen efter. Det skulle väl kunna bli kul, eller? 

Jag har en enorm träningvärk också. Igår red jag för första gången på nära 5 månader. Skarven kändes som förut, lite tung och jag kunde inte låta bli att sakna Natascha. Men, det var jättekul, och härligt att sitta på hästryggen igen, att lukta häst, att rida. Att mocka var kul, att få hår i munnen var kul. Jag har saknat det.

Allstå, jag har inte mycket att säga. Inte mer än att katten inte vill komma in så han får vara ute. Chill. Peace. Gör vad helst du vill.

Det var en natt i början på november 07, kanske var det till och med tidig morgon. Istället för att ligga normalt och vertikalt i sängen hade Cihan somnat snett horisontelt efter ett långt samtal om vad vi skulle göra med vad som var. Jags att vaken med min kudde i famnen, och hörlurar i öronen utan att lyssna på musiken som spelade. Jag funderade, och tänkte och vred. För att lösa knuten i huvud och mage så ställde en fråga som gav mig två svar. Ett svar som var omöjligt om jag inte var huvudpersonen i en tecknad film, den andra som skulle vara möjlig men samtidigt ändra väldigt mycket, göra saker komplicerade och kanske inte allt lättare. Dock fanns det något sorts ljus bakom det sista alternativet, och när plötsligt Carrie Underwood började sjunga så blev det på någotvis den sista pushen till ett beslut.

Ett beslut som ändrade mycket, som gjorde vissa saker som varit enkal förut svårt men som öppnade så många dörrar, och inte minst en dörr till ett hem. Jag minns var jag satt när jag på någotvis gav det till känna, att jag bestämt mig. inne i vårat sovrum, sittandes på sängen, Cihan närmast dörren (vilket är ovanligt då det oftast var min plats) och jag mot fönstret. Jag minns leendet, jag minns frågan jag ställde som jag forfarande ställer, och hur han på någotvis inte kunde släppa taget om mig efter det.  

Men, tydligen genom att ta det beslut som jag tog, valde jag också att vara en aning självisk, nu utan att lägga några negativa betoningar på det ordet, och det var något nytt. det var skrämmande och jag undrade vad som skulle häna om det skulle skita sig.

Frågan jag ställde var: Vad vill jag? Det första jag kom fram till tänker jag inte säga högt, det är något man håller för sig själv för om man skulle säga orden så låter det fåniht och fjantigt och dumt. Det andra var att jag inte ville vara ensam som förut, jag ville inte vakna ensam, jag ville se vad som skulle kunna hända. Jag bestämde mig för att hoppa helt enkelt, och det är något av det bästa jag gjort.

Får du chansen, hoppa. Även om du inte vet vad som finns i ryggsäcken - en ballong eller matsäck. Även om du inte vet vad som möter dig var och när du landar. Just jump. 

Igår hängde Erika med tillbaka till Robertsfors. Vi drack lite vin och pratade med mamma, såg lite TV och tog en väldans rolig promenad. Hela syftet var att släppa in Kurry, som verkligen inte ville in vilket han visade genom att inte visa sig alls. Så, vi fortsatte gå lite, pratade på om allt möjligt mellan himmel och jord, och skrattade hesmkt mycket. Vi pratade mycket om Cihan också, runt och hit och dit. Det var otroligt skönt, men samtidigt kvider det bara me ri kroppen. Jag undrar lite då och då om jag gjorde rätt som tog jobbet på OK, men jag vet att jag måste. Jag bara måste liksom, på något vis måste det gå. Även om det är svårt så in i norden. Även om det gör ont som in i helvete. 

Idag åkte mamma in på NUS, och vi får se om hon blir kvar där. Hon var verkligen inte pigg och jag hoppas att dom gör något åt detta. Det är jobbigt att se henne sjuk hela tiden.

Nu ska jag se om Kurry vill in nu istället. Sen ska jag ta mig tillbaka till mors boning och duscha lätt, städa lite kanske.

Erika hittade en del grejor på stan, nu är vi hemma hos henne och ska få is osss lite mat. På något vis hamnar vi i Alanya mönster, och hon lagar mat fast jag kan lika bra, heh!

Aja. Spännande värre. Nu ligger det OKQ8 kläder i min väska som ska provas. Jag börjar jobba nästa vecka!

Ibland kan jag vara lite hysterisk, och i behov av kontroll. När jag inte kan kontrollera något blir det lite jobbigt. Nu menar jag inte att jag vill ha skallhalsband på alla och bestämma över deras liv, nej utan jag gillar bara att veta vad som händer, jag gillar att ha en plan för en tid framåt. Det finns en plans, men just nu är den utöver min kontroll, så jag balanserar lite som en elefant på en tråd. Intalar mig själv att inte bli allt för hyserisk och rör på mig istället för att sitta still.  Men vad är dom dom säger, man ska utsätta sig för sådant som skrämmer en?

Igår tog jag en rask promenad rakt in i skogen, vilket var mycket skönt. Det ska nu göras varje kväll lite innan jag går och lägger mig. Jag vet med mig att den vanan kommer få mig att slappna av en del, och just nu försöker jag skaffa lite vanor. Jag hade ju vanor där nere, saker jag gjorde och så, men det är svårt att göra här då det inte är samma personer, platser och ja... ni vet.

Jag fick det faktist bekräftat endag, när jag pratade men person jag inte träffat på länge, att det faktist är en aningen svårt att bara glida tillbaka i ett Sverigeliv. Det är normalt att må konstigt och känna sig vilsen på ett ställe där man bott en lång tid när man varit borta ett tag. Kanske inte för att platsen i sig förändrats, mer för att man själv gjort det.

Ibland är det då lättast att vara ensam, för jag är lite rädd att hurjag vrider och vänder på saker och mitt behov att få berätta om vissa saker, småsaker som kanske inte har någon stor betydelse ska tråka ut folk.  Jag vet själv att jag skulle lyssnat, och jag vet att folk lyssnar men det är som det är med mig, det har alltid varit så.

Jag har märkt en skillnad på mig nu och förut. Förut kunde jag nöja mig med en signal, jag behövde inte ens ett sms för att jag skulle kunna se det som något gott. Jag intalade mig själv att det var en tanke från denna någon. Men nu, med Cihan är det annorlunda. Kanske därför att vi alltid varit så nära varandra när vi varit tillsammans, vi har alltid bott tillsammans och så. Nu är det inte nog med en signal, eller ett sms. jag vill ha mer, jag vill inte ha teknik och skit emellan. Jag vill kunna lukta och känna. Jag vill kunna höra. Jag har svårt att hantera distans.