Emma Karolina S

Mottagna filer kna vara rätt intressant att gå igenom när man inte använt en dator på ett tag. Ojoj säger jag bara!

Vanligtvis kan jag tycka att det är lite smådrygt när någon ringer och väcker en på morgonen, speciellt när man är ledig/har sovmorgon och får sova så länge man vill. Imorse ringde dock den sista som brukar ringa på morgonen och väcka en (natten okej, eller extremt tidig morgon är vanligt men där vid 10 snåret mindre vanligt). Cihan var pigg och vaken, och det var riktigt mysigt att prata med honom när det var jag som nu faktist var nyvaken och sömndrucken. Han fick skratta lite åt mig tror jag men who cares?

Jag och syster åkte till Ånäset för att kolla skor åt henne, vilket fanns i rätt färg och modell men naturligtvis inte storlek. Så vi åkte tillbaka till Robertsfors, handlade lite och kom sedan hem för att äta lite lunch. Efter det så lockade sängen, och jag kunde inte stå emot trots att det började bli soligt ute. Dock tog jag nu en promenad så jag tycker att det faktist var okej.

Nu kunde det dock få bli kväll. Dagen går lite för långsamt, och jag vet inte direkt vad jag ska göra nu. Jag ska se om jag hittar någon sopsäck och slänga lite grejor i rummet här hos pappa men annars vet jag inte. jag hoppas dock på att jag får lite slingor i håret ikväll - det skulle inte sitta fel.

Det skär aningens i mig. Det sticker och jag fryser. Jag vill inte längre bara förlita mig på ord, och rösttoner. Jag behöver känna stressen över att tiden här är begränsad.

Och gång på gång får jag det bevisat att jag ska åka. Att det är meningen. That's my goal.

Fikarummet.
Jag vill hem men ändå inte.

Bara det slutar kännas som det gör efter samtalet som vi inte haft på länge.

Igår var jag och systeryster på bio, som det kanske framgår såg vi Sex and the City och vad ska jag säga. Den var visserligen förutsägbar men the spirit fanns där vilket gjorde att vi efter sa loove it. Dock så började jag tänka på en hel del när jag väl satt där och smålog och det galna modet och karaktärerna. Det är svårt att riktigt reda ut tankarna, vilket är en aning löjligt med tanke på att det är en romantisk lättsam film, och är det väl dem som oftast får mig att börja fundera. Jag menar, vännerna och kärleken. Förhoppningar och besvikelser. Förändring och förlåtetelse. Allt detta stack som till utan att jag kan förklara varför. Jag kände med Carrie, höll med Charlotte. Jag tror jag måste se filmen igen. Kanske får man något svar?

Just nu har jag iaf lunch, började 8 så jag slutar 16, helt okej. Dock vaknade jag hastigt i morse av att jag bokstavligen höll på att ramla ur sängen och det betyder crashlanda på min halvt kassa bärbara dator. Dock lyckades jag undvika detta, slängde iväg ett sms till Cihan som ringde upp. Just då brydde jag mig inte att jag endast hade en timme innan jag skulle upp och trots att orken sviker lite nu klagar jag inte. Det gör mer för hjärtat än för kroppen att prata än att sova.

Dagens observation: När det är riktigt kyligt går det inte att undvika. Inte ens för utomstående.
Dagens känsla: Utdragen och bleknad besvikelse. (Men nu orkar jag inte bry mig mer.)

Askim, sen cok özledim.

Btw, jag har bestämt mig.
Dags att börja den officiela nedräkningen!

Igår tvingade Erika mig att se fotboll. Jag tror att om vi haft tequila eller min apple bacardi skulle det varit betydligt roligare. Iaf, Turkiet förlorade och vi åt en massa popcorn, som bara vi två kan.

Igår fick jag även en diagnos ställd, och det slog som ett slag i magen. Så rätt stämde det. Och då förstod jag att anledningen till andnöden är brist på växling. 0 - 100 slutar aldrig riktigt väl, eller hur var det? Än en gång kände jag även tacksamheten för att ha den vän jag har. ♥

Just nu sitter jag på jobbet, jag har lunch men matlusten skiner med sin frånvaro så jag trycker ner en kopp choklad. Jag satt och funderade över detta fenomen och insåg att jag egentligen kanske är typen som borde röka (inte nu för att jag tycker att man ska det, cigaretter är bortkastade pengar). Men, alla vet ju den typiska unga kvinnan som lever på kaffe (choklad i mitt fall) och cigaretter. Okej, luddigt värre.

Egentligen skulle jag vilja gå hem nu. Men på samma sätt vill jag inte alls hem. Förmodligen kommer jag stupa i säng, för att sedan ligga vaken och fundera. Något som borde uppfinnas är en volymknapp som gör att ens egna tankar inte hörs och stör. Anna, vad säger du?

Nu har jag jobbat klart för idag. Är dock kvar på jobbet för att invänta Erikas otobus som kommer om sådär en kvart. Och, jag lyckades med att inte äta ngt godis idag! Det är så enkelt att man har lite lösviktsgodis på sidan om och äter HELA tiden, men inte idag! Vilket betyder att det inte kommer bli något i morgon heller, sådeså!

Jag hoppas att det inte regnar alltför mycket nu. Har knappt tittat ut av ren rädsla att det ska ösa ner men jag håller tummarna. Om inte annat blir det väl extra skönt att ta komma in sen. 

Imorgon jobbar jag 12 -21, känns lite mer riktigt än tidern jag haft igår och idag men det är bättre än ingenting. Och det är miljöombyte, samt något att göra med varken tidigt morgon eller sen kväll. Så, jag ska inte klaga. Hade det dock inte varit för att Erika kommer ikväll skulle jag ha erbjudit mig att jobba resten av kvällen. Jobbet gör att tiden går fortare och man måste fokusera på annat än hur det brister där inne.

Jaja, dags att ge sig. Time to go. Ut i regnet förmodligen. Men det får gärna regna. Min sommar kommer.





 

1. Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln första gången i morse? - Mascara får räcka
2. Hur mycket kontanter har du på dig? - tillräckligt för ett busskort
3. Vem ligger fyra på missade samtal-listan på din mobil? - Cihan ♥
4. Vilken är din favoritringsignal på din mobil? - Sweetest Girl - Wyclef Jean fet. Nia& Akon
5. Vad har du på dig på överkroppen just nu? - Grått linne, vit tshirt svart pumatröja.
6. Vad har du för märke på skorna du har på dig? - Puma
7. Vad gjorde du vid midnatt? - Nördade mig med Zuma och Yves Larock
8. Vad står det på ditt senaste mottagna sms? - "Det går en buss vid 5".
9. Vilket uttryck använder du mest? - Mest obeskrivlia ljud.
10. Till vem sa du "jag älskar dig" senast? - Askim
11. Vilken pälsbeklädda sak rörde du senast? - Kurry!
12. Hur många olika sorters droger har du nyttjat de senaste tre dagarna? - 1
13. Hur många rullar film ligger och väntar på att bli framkallade? - zero
14. Din värsta fiende? - mig själv
15. Vad har du för skrivbordsbild på datorn just nu? - Jag och Cihan från förra sommaren
16. Vad var det senaste du sa till någon? - Ring mig!
17. Gillar du någon särskild extra mycket just nu? - Gilla räcker inte. ♥
18. Senaste låten du lyssnade på? - Jordin Sparks - Tattoo

Reseverna kickar in. Igår så där halv 8 på kvällen drog jag meig till sängen och bara låg där, och när gör jag det egentligen? Jag låg, funderade, lyssnade på musik ock skrev av mig lite och kände mig tillslut bedövad. på ett sätt var det skönt, men på samma sätt kändes det som om huvudet var fyllt med bomull och järnbitar. Kunde väl sova rätt okej inatt, men det var mer än klubbad sömn, men konstiga drömmar än den som manefter vaknar avslappad. Fast, hej jag börjar bli van.

Lordrea idag, och nej det kommer inte komma upp några outfitbilder. Kanske att det kan förekomma någon bild när jag har på mig dessa kläder någon gång men då är bilden till för att visa något helt annat. Det fanns egentligen inte så mycket, unnade mig 3 nya bastoppar och ett lite finare linne/top så jag är nöjd. Med tanke på att jag behöver en del nya kläder samt ska spara en massa pengar så blevdet inga det-spelar-ingen-roll-det-är-så-billigt köpt. Och lika bra är det.

Oh, jag upptäckte något igår. Jag har blandat ihop veckor och datum, och upptäckte att det rätta datument som jag väntar på kommer komma tidigare. Helt plötsligt lös det till i mig, och jag kände faktist att det går åt rätt håll. Dock försvann den känslan nu när jag vaknade i morse, men what do to? Visserligen handlar det nu "bara" om sju dagar, men 7 dagar är mindre är ändå... bättre.

Och, nu kommer vi till det -  igen. jag saknar honom, Och det går inte över. Jag vänjer mig inte. Det spelar som ingen roll, det gör lika ont, det är lika tungt. Jag kan inte ens lära mig att hantera det. Gör det mig svag? Jag intalar mig själv att snart kommer jag flyga runt som en galning och klaga på att min rosa resväska är för liten. Att jag snart kommer ha resfeber. Att jag snart, snart får stiga av ett plan för att borda ett annat. att jag snart får oroa mig för att han är sen. Att jag snart blir livrädd för att han glömt att det är idag jag kommer. Att jag snart inser att allt det där bara var onödigt spill med energi, och att jag inte alls ens behövt tänka på det. Att jag snart får känna omfamningen, lukten och värmen.  Fan. Jag vill inte ha det snart. Jag vill ha det nu.

Yves Larock - Say Yeah


Jason Mraz - I'm Yours


nej, nu ska jag snart röra på mig. Ut i regnet. Under a umbrella. Funny.

Idag börjar jag jobba först klockan 16, vilken betyder att jag låg i sängen rätt länge även om jag inte sov. Dock var jag klarvaken vid 4 am så det var ganska skönt..

I veckan ska jag och Erika träffas, vilket ska bli kul, och skönt! Det är dock nära 6 veckor sedan så det är behövligt. Vad säger du om popcorn kottis, och en promenad om det inte regnar? regnar gör det dock nu, och jag tror inte att Kurry vill gå ut. Jag gav honom mat fö en liten stnd sedan och nu sitter han och... kurrar så att det knakar. Jag funderar på att gå en sväng på Ica och Lord innan jag börjar, se om det finns något jag vill äta och något billigt klädesplagg typ. Jag får se.

Samtalet med Anna igår var intressant, bara det faktum attv i pratade om det vi gjorde! Ja, kanske skulle vi inte nämna det på ett tag så chocken inom mig får lägga sig. Shit, jag har börjat förvåna mig själv på de märkligaste visen.

I och med Cihan lilla incident med bilen igår var jag en aningens hispig. Den kanske inte var så liten heller men huvudsaken är att allt gick bra. Han lät dock riktigt ynklig i telefon när vi pratade första gången, sedan hade han som piggnat till, för att sedan somna innan vi sa hejdå. Jag höll nästan på att fråga om han hade haft hjälm på sig men kom på att han körde bil och inte red eller cyklade. Sakin Ol Askim!

Igår satt jag och funderade på hur jag kände mig innan jag somnade. Och idag kom jag på det. ni vet en bärbar dator som snart dör i brist batteri, som skriker och piper, eller en mobiltelefon som är på tok långt ifrån en laddare? 

Hey, that's me. 

Jag har lunch och istället för att sova som jag vanligtvis gör på lunchen hittade jag en dator till sällskap. Igårkväll var konstig. Efter att jag kommit från pappa la mig av någon anledning i mammas säng och såg tv. Jag ligger nästan aldrig där, kanske några minuter någon gång i veckan men inte mer. Helt plötsligt visar det sig att jag sovit, i flera timmar och inte på det sätt som är skönt. Snarare som om klubbat ner mig och sedan gett mig en bedövningspruta. Jag gillar inte att sova på det viset, och drömmer om hur jag konstant försöker vakna. 

Ikväll jobbar jag till 21.15, och precis som Anna är jag glad över att det är trippel Ob i helgen, och gör om det mesta till lira.

Igår, innan jag la mig i sängen, i ren ilska, besvikelse och vad man nu mer kan känna i sådana situationer flyttade jag min rosa resväska och slängde (ja, bokstavligen) ner kläder jag kan ta med när jag åker. Jeanshortsen, linnen, ett par tunna mjukisbyxor, bikinis... ja sådant man pakar för sommar med andra ord. Jag intalar mig själv att tiden kommer gå fortare, att jag ändå när det är två dagar kvar tills jag åker kommer jag springa runt och hosta och ha svårt att andas över hur jag ska hinna med allt. (För så är det alltid).

Idag gör det ont, visserligen gör det ont varenda dag men det känns annorlunda idag. Askim, seni cok özluyorum, her saat. her dakika, her saniye.

Okey, jag ger upp nu. Time to go.

Alla pratar om fotbollsmatchen igår. Och det är rätt otippat att jag som knappt aldrig ser på fotboll kommenterar den. Jag såg den inte, bara ett fragment när det står noll - noll och jag zappade för att komma mellan kanal 3 och 5. Det jag vill komma till är, att jag förstår turkarna.

Jag var på en fotbollsmatch i Trabzon mellan två turkiska lag, och passionen för sporten lyser igenom. Turkarna lever för fotboll, på alla nivåer. När man påväg hem från stan passerade stadion så var det folk där konstant och tittade på träningar och matcher, även om det bara gällde småkillar.

Jag vill vara med i någon av bilarna och tuta längs någon gata där nere. Inte för att jag bryr mig om sporten, mer för samhörigheten och den totala glädje som de delar medans flaggorna flyger och hornen tjuter.

Jag hamnde i en sådan situation i slutet på oktober, början på november men då av annan anledning. Då hade soldater dödats, turkiska soldater, och människor demonstrerade. Jag kunde inte låta bli att frågasätta det hela, att undra om de förstod att det som då hänt deras soldater, hände andra länders soldater också, kanske pågrund av dem. Då var det obehagtligt, man kände sig aningens liten och jag ville ifrågasätta hela grejen - men vem skulle lyssna på en svensk student från Sverige? Som dessutom var blond och solbränd med jeansshorts och vitt linne?

Nationalitet är både positivt och negativt. Gemenskapen mellan folket gör stämningen obeskrivlig när det är bra, när det firar. Men när man helt plötsligt vänder på det hela och när det finns aggressioner och ilska inblandat då vill jag helst stå utanför.

Det städas frenestiskt nere i källaren. Nästan så att när det är klart kommer det reslultera i en riktigt tvättstuga. Dock fick doften av klorin mig att komma upp två trappor. Vad jag hoppades på fanns dock inte här. Det får vara för nu, men ja kanske blir det som jag hoppas. 

 

Som förrra rubriken sa, jag bryr mig inte om midsommar. Högtider överhuvudtaget känns som ett tungt måste, midsommar är en lightversion. Tradioner i högkoncentrat gör mig vimmelkantig av ångest och panik. Jag har funderat på varför det är så här, varförjag känner illamående med tanke på högtidsfirande och lyckönskningar. Kanske är det därför att jag är långsint, att jag inte glömt vissa episoder som jag helst inte vill veta av men inte klarar av att förtränga. Eller är det bara så att jag vill bryta mig lös och hitta ett eget mönster, en egen tradion som är min och inte skadad, fläckad och ihoplappad?

Jag bryr mig inte om midsommar, det faktum att jag firar ju är av respekt till min familj, födelsedagarna som är mina klarar jag mig utan. Ja, kanske jag är en tråkig och kall människa, men så är det. Så här känns det. Och jag undrar varför all dessa nämda dagar ska vara så perfekta, så mycket bättre än en ledig torsdagseftermiddag eller minuterna innan det är fredag?

Vad är det som ska göra samma datum varje år speciellt, som vi inte kan hitta i oplanerade stunder? Varför måste vi endast samlas och ta vara på nära, på familj och vänner samma dag varje år? För att sedan förvänta oss att stämningen ska bli samma om 365 dagar igen? Anlamadim, jag förstår inte. 

 

jag har en ursäkt för att det stått stilla här, eller två rättare sagt. för det första så kråglar internet här hos pappa och att bligga på jobbet är ganska uteslutet, jobbet ja. Jag har jobbat ganska ordentligt så det har inte funnits så mycket tid över till annat än att sova och jobba. Det har varit skönt dock, tiden går fortare och jag får något för mödan. Självklart är det skönt att vara ledig idag, jag har jobbat 7 dagar i streck (7 dagar som har passerat i en ganska bra takt) är ledig idag och sedan jobbar jag 6 dagar i streck (vilket känns bra) ledig igen nästa fredag och ja... så fortsätter det. But then again, I don't mind.

Midsommarafton idag, det regnar och jag saknar min säng. Dock ska jag vänta med att återförenas med den tills det är dags att sova så jag får en bra start på nästa vecka. Nästa arbetsvecka alltså. Mamma och Hasse är i Malå så jag är ensamen i helgen, vilket är ganska skönt. 

Lena håller på att flytta in också, och det gör mig ärligt varm inombords. Även om jag skulle ha btt här, sovit här så skulle jag ha varit lika glad för det. jag tycker om att se mer av hennes saker komma på plats, saker som badrumsartiklar och kuddar, det är som att huset blivit varmare. Och för mig att känna så är lite konstigt, jag förvånar mig själv med tanken på det som hänt förut, men det hela gör saken bara mer klar.

Hanna kommer hem på tisdagkväll, någon gång i veckan ska vi ta oss och se Sex and the City - The Movie och det ska bli mysigt. Trots allt har jag inte träffat Hanna på ett halvår. Det är lite annorlunda att hon inte är här och jobbar, men det skulle nog varit konstigare om jag varit kvar på Ica Diamanten. Jag sknar inte det stället, visst skulle det ara kul att jobba med vissa igen mest för gemenskapen mellan extrajobbarna men det skulle inte få mig att gå tillbaka, inte nu iaf. Det funkar bra på OKQ8, det är ganska skönt att det är en liten personal och att man jobbar stor del av tiden själv. Dock är jag inte riktigt införstådd med att reservdelar och ventiler, tändstift och allt sådant. jag ler och ser söt ut, och hoppas att det funkar. 

Jag saknar Cihan. (jag vet, jag säger dte hela tiden men jag gör det.) Seni cok özledim canim, askim askim. Men, tiden går, och snart är det veckornummer 26. Eefter den veckan är juni slut och juli tar vid.  En vecka i taget. En jobbar vecka i taget.  Nehej, time to do something.



  

Telefonsamtalet med Cihan gjorde mig varm, int för det som sas, bara för att det sas. Att det kunde sägas.
Nu ska återgå till pappa, Lena och pappas arbetskamrater. men, det går inte att undgå. jag saknar honom. Så mycket att det gör ont. Och jag ville bara krama om honom ikväll. Jag vill finnas där. 

9 veckor kvar.

 

Jag vill tatuera mig. Och jag vet var jag skulle vilja ha den. Jag vet att jag vill ha där. Ett enkelt tecken, som utan att skrika ut någon tonårstrots visar vem jag är för att det stämmer. Jag funderar allvarligt på det, men tänker vänta tills vintern iaf, kanske blir det av, kanske inte.  Så ont kan det väl inte göra?

Jag känner mig halv, tom, som halva kartongen som blir kvar efter man delat på ett halvliters glasspaket när filmen är slut. Jag försöker fylla det så gott det går, med jobb, men att ränka antalet timmar och hur mycket lön jag får ut efter skatt, med DiNizzo och Gibbs på 5:an, med delar av filmer, med promenader med bakande... Men det är inget som riktigt fyller mig. Det gapar som innan tomt, som att jag inte gjort något.

Idag kändes det lite bättre dock, trots den hastiga starten, när jag på eftermiddagen fick ta en barabcka tur med Zaga som varade i lite mer än en timme. Vi red in i skogen helt bara sådär, såg rävar och lyssnade på tysnaden och hovklapper. Zagas nu lite runda mage efter ledigheten gjorde hennes rygg sådär barbackasomrig och jag kunde slappna av. Hon tyckte att det var minst lika härligt som jag och sträckte på stegen, frustade och klippte med öronen.

Rufus  var glad att se mig han med, han praktist taget hoppade upp och ner och var som en kalv på grönbete fast i hundform. Vi gick en liten sväng och han fick godis. Imorgon då jag är ledig ska jag både rida Zaga plus ta Rufus på en ordentlig promenad. Jag promenarar ju hursomhelst och att ha med isg en hund är betydligt roligare än att gå själv.  Om jag inte tar sadel på Zaga, och så får Rfus hänga med oss, jag har ännu inte bestämt mig.

Ikväll gifter sig Gonca, och jag önskar att jag var där. Jag har bönat och bett om tusentals fotografier, och med tanke på tillställningen kommer det nog att finnas det också. Men, jag hade velat vara där. Visst, det är alltid kul att uppleva något nytt, ett bröllop från en annan kultur til exempel,men det är som att en ur min familj gifter sig, en jag bott med i nära 4 månader och lärt känna. Jag hade velat vara där, se hur stolta Mamma och Pappa Güngör är, känna samhörigheten. Och inte minst av allt, vara nära Cihan.

Det går verkligen inte över, det kommer inte i vågor, det spelar ingen roll hur upptagen jag är med annat, saknaden sliter ändå. Den drar, och river, och ibland blir det för mycket. Så mycket att jag skäms och känne rmig dum, så mycket att jag inte vågar erkänna det. Inte ens Zuma dövar smärtan, och Zuma kräver mer än något annat.

En vecka i taget har jag sagt, en vecka. Sedan hoppas jag innerligt att tiden går fort. Att jag helt plötsligt står på Arlanda med min fina nya resväska och snart ska gå av planet. Att jag inom inte så länge svär över dumma turister som ska trängas med väskorna, att jag snart får omfamnas och omfamna. Att jag snart får sova ordentligt. Att jag snart fåt klaga över hur långsam en människa egentligen kan vara i duschen. Att jag snart får trängas under ett täcket, istället för att vara begravd under ett. att jag snart inte behöver den där jäkla telefonen, och dumma internet för att kunna veta hur han mårt, eller få prata om något som bara vi vet om som ingen annan förstår.

Det kommer inte i vågor. Det kommer inte i klumpar som sätter sig i magen. Det kommer inte som kanonkulot i solar plexus. Det är en konstant vägg som trycker över solar plexus och får det att vända sig i magen. Let me go home. 

Lägesstatus:

Jag saknar Cihan
Jag saknar Cihan
JAG SAKNAR CIHAN!

(Och jobbar för att döva känslan vilet inte fungerar. Därav dålig uppdatering)

Förra året var det någon som konstant ringde mig från skyddat nummer, för lägga på just när jag svarar ibland vänta några sekunder utan att säga något. Där ett tag var det vid samma tidpunkt, varje kväll till och med  och jag blev otroligt iirriterad! (Jag hatar när skyddat eller dolt nummer inger.) Nu har det börjat igen. Igår, och nu bara för en stund sedan. Jag förstår inte vad som är så roligt med def? Om denna person har ngt att säga så säg det liksom! Inte helle rkna jag ringa upp och fråga vad denne vill. Vad att göra? :-(

När jag vaknade i morse fanns det inte en udd av mig som ville stiga upp, trots att solen sken och sånt. Det börjar bli allt vanligare, men kanske ändras de nu när jag börjar jobba vilket jag som gör i veckan. Jobbade några timmar i måndags, sen ska jag hoppa in några timmar ikväll på OK, imorgon är det en heldag på ICA Glunten och fredag tog jag ett mellanpass på OK. NBästa vecka ser det nästan likadant ut och veckan därefter är jag ledig fredag. Det kommer lite som en chock, då jag mest knattat på i min egen takt ett ganska bra tag men förhoppningvis går tiden snabbare nu. Och jag kommer få dubbla lönebesked vilket känns bra! Sova och vila kan jag göra sen, då Cihan verkligen har den effekten på mig. Sover han så somnar jag, typ.  Eller är det bara så att jag slappnar av i hans närhet? Något sådant.

Tok smsade med Söta Anna igår och satt och skrattade som ett tok över de upptäckter vi gjort tidigare hos turkar. jag som normalt har svårt att kunna slappna av i nya peronsers sällskap är därför förvånad över hur lätt det var att lära känna henne i Alanya förra sommaren. Det är bara skit och bajs att det är så länge sedan vi träffades men vi ska ta igen det!  

Nu sitter farmor hos frissan och ska permanenta håret. Jag vet inte hurlänge det är sedan hon for till frissan för att göra det, och det är kul, det visar ändå att hon är piggare än för några månader sedan.

Nu sköljer tröttheten över mig och jag vet inte om det är förslöning eller om jag verkligen är trött. Visserligen, jag ligger i sängen men det där med att sova är en helt annan grej än att ligga i sängen. Jaja, det kommer väl sen, att få sova ordentligt. Kanske börjar jag förbereda mig för morgondagen som kommer bli lång, men att gå och lägga sig nu skulle ju bara vara förödande. Då lär det bli en ännu längre dag än planerat.

Som beröm över att jag var dutkig hos tandläkaren idag fick jag åka till Jomyra och rida. Det var riktigt undeerbart att få komma ut i den skogen igen, och det gick bra hela vägen. Det blev en lite blanad tur, började med atts kritta rätt ut i skogen på långa tyglar, red sedan ner till havet och sträckte ut hemmåt. Det var rena vitamin pillret!

Cihan ringde och väckte mig i morse, och det slår aldrig fel. Varje gång jag lägger på så hugger det till, bränner och jag saknar honom så otroligt mycket mer fast det inte är möjligt. Jag log dock, på det sätt han får mig att göra. Dock så var det lite svårt att somna om. Jag vill bara pressa näsan mot hans axel och grymta lite trött. I hate this.

Askim,
seni cok özledim
ve seni cok seviyorum.

I want you here, close, now.
And I don't care where that place is.

 

Det blev bara 2 timmar på OKQ8 idag men det var rätt lagom med tanke på huvudvärken som värgrar ge med sig, och två timmar är bättre än ingenting alls. Det är rätt irriterande att jag ska börja bli sjuk nu när jobben börjar men jag är van så det går väl bra, typ.

Idag händer väl inte så mycket mer. Jag ska följa pappa till farmor lite men innan dess funderar jag på att gå till mamma och vila en stund, se om det slutar soränga i huvudet.  Köpte vitaminer idag också så kankse märks det någon skillnad nu när jag börjar äta dom. Då jag äter väldigt lite kött nu så fick jag order att köpa dom, så det var väl lika bra att göra det.

Yes yes, time to go innan det börjar regna. Jag vill inte bli blöt.

Jags ka ta och röra på mig nu, då jag ska jobba klockan tio i morgon vore det ju bra om jag tog mig upp och ur sängen innan dess. Det betyder ingen rullgardin inatt.

Helt plötsligt har jag massor att göra, ochd et är inte helt fel. Dock hoppas jag på att tiden går snabbt. Väldigt snabbt, för jag kände igen mig när jag gluttade på ett avsnitt av Greys Anatomy där en av karaktäernean beskrev hur hon kände. Och det är ingen rolig känsla.

Jag upptäckte idag hur många ärr jag har kvar efter då jag hade vattkoppor som jag inte visste av. jag vill hävda att dessa fortfarande kliar vid tillfällen då jag är stressad eller något liknande men det finns dom som inte håller med mig, samma sak gäller när jag säger att min blåmärken kliar. Då får jag oftast svaret att det inte är möjligt.

Av någon anledning kom jag att tänka på ärr, ja anledningen finns i inledningen, och blev så där konstigt djup och poetisk. Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det här utan att låta totalt intellgens befirad men ja ja. Jag kan framstå som dum, det är inga problem.

Det går inte komma ifrån att man någon gång blivit sviken eller sårad på något sätt, och även om man lämnat det hela bakom sog så ginns det ändå kvar, i och med att det på något sätt ofta har förändrat en. Kanske inte så mycet att andra lägger märke till det hela men ändå tillräckligt för att ändå inte vara exakt samma person som innan. Det fanns en tid så jag knappt syntes, eller det var väl så det kändes. Jag gick i skolan och var den som ingen direkt ville ha i sin grupp när man skulle göra något som krävde att man var mer än en person. Jag var en aning tillbakadragen och antagligen för mycket för mitt eget bästa. Detta gjorde mig enormt ensam, och just då behövde jag verkligen motsatsen.

Jag insåg att det inte kunde fortsätta på det där viset, så jag försökte vara mer utåt, gjorde mitt bästa för att prata lite med folk och visst blev det bättre ävenom jag kanske inte fick fler vänner. Jag var i alla fall sedd och inte längre osynlig. Men, även om detta var länge sedan och jag är allt annat än osynlig nu så finns det stunder då jag förväntar mig att folk inte vill ha mig där, att det suckas när jag komme rin i rummet och suckas av lättnad när jag lämnar det. Ofta känns det såhär när jag är just stressad, eller något åt det hållet.

Förstår ni vars jag är påväg? Ärren kliar. Även de som man inte ser. Även dom som man kanske skapat själv.

Jag har ett förhållande med Bob Marley och jason Mraz på kvällarna, vilket faktist underättar när det börjar bli skumt ute. Annars har jag inte mer att säga. Idag är jag tråkig.