I hate the phone, but I wish you'd call.
Okej, ja jag sitter fortfarande. jag försöker hålla mig uppfaterad om vad som händer i blandannat bloggvärlden även om jag inte tycker att det är allt för intressant. Jag funderar lätt på att vänta här tills pappa och Lena kommer hem, men vet inte riktigt när det är så vi får se.
Jag börjar känna mig trött också, kankse inte så konstigt me dtanken på mina få timmar i sängen då jag sov. Kankse kan jag lägga mg en stund men jag vill inte sovabort dagen, för då kan jag troligtvis inte sova i natt heller.
Det är fortfarande konstigt att vara här. Det låter säkert konstigt att jag säger så, men det är fakta. Jag går ständigt och letar efter något, någon men hittar den/det aldrig. Jag väntar på att någon ska komma men ingen kommer. jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt men ibland går det inte, ibland så sjunker jag ihop och vet inte var jag är.
Kan hemma vara något annat än en plats? För det var så det kändes, det är så det känns bredvid honom. jag vet med mig att jag en gång skrev "Home is wherever you are, but right now I can't seem to find you." Det kändes vid det tillfället som en fras, några ord som tillsammans lät bra och lite djupt, men kan det vara så, eller är man bara dum och blåst? Är man klängig och osjälvständig om man känner så?
Jag utmanar mig sig att sitta ett tag till. Sen hoppas jag att telefonen piper snart. Jag hoppas också att känslan inom mig försvinner. Ärligt talat, jag vill inte vara här. Men jag måste och jag gör det bästa av det. Jag finner ljus i småsaker och tänke rpå det som är bra, men ibland blir det bara svårt.
Jag börjar känna mig trött också, kankse inte så konstigt me dtanken på mina få timmar i sängen då jag sov. Kankse kan jag lägga mg en stund men jag vill inte sovabort dagen, för då kan jag troligtvis inte sova i natt heller.
Det är fortfarande konstigt att vara här. Det låter säkert konstigt att jag säger så, men det är fakta. Jag går ständigt och letar efter något, någon men hittar den/det aldrig. Jag väntar på att någon ska komma men ingen kommer. jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt men ibland går det inte, ibland så sjunker jag ihop och vet inte var jag är.
Kan hemma vara något annat än en plats? För det var så det kändes, det är så det känns bredvid honom. jag vet med mig att jag en gång skrev "Home is wherever you are, but right now I can't seem to find you." Det kändes vid det tillfället som en fras, några ord som tillsammans lät bra och lite djupt, men kan det vara så, eller är man bara dum och blåst? Är man klängig och osjälvständig om man känner så?
Jag utmanar mig sig att sitta ett tag till. Sen hoppas jag att telefonen piper snart. Jag hoppas också att känslan inom mig försvinner. Ärligt talat, jag vill inte vara här. Men jag måste och jag gör det bästa av det. Jag finner ljus i småsaker och tänke rpå det som är bra, men ibland blir det bara svårt.
Kommentarer
Trackback
